Jag tyckte mycket om de två första delarna i Ferrantes Neapelserie, Min fantastiska väninna och Hennes nya namn,och förra månaden läste jag den tredje Den som stannar, den som går.
Det här är en serie som passar mig väldigt väl. Jag tycker om att följa Elenas och Lilas liv från barndomen, ungdomen och framåt. Den tredje delen berör åren mitt i livet. En av de saker som jag tycker genomgående är intressant är vänskapsrelationen och alla dess sidor. Men det finns mycket mer i den här fina serien som tilltalar mig. Som att läsa om tiden, Italien, och särskilt i den här – den politiska situationen, Lilas engagemang för bättre arbetsvillkor och Elena som givit ut en bok och nu kämpar med nästa. Och så kärleken. För att nämna några saker.
Det tar ganska lång tid innan Lila kommer in personligen i handlingen i den här delen och det tyckte jag gjorde att det blev lite mer av Elenas berättelse samtidigt som Lila figurerar från början.
Jag hade mycket runt mig när jag läste den tredje delen och den hamnade på vänt ett par gånger. Men det gick lätt att plocka upp den och fortsätta med läsningen. Det finns ett personförteckning i början och en kort sammanfattning över en del händelseförlopp, och det tycker jag är bra om en skulle behöva friska upp minnet.
Jag tyckte att andra halvan av boken var den starkaste och mest intressanta. Kanske för att jag hade möjlighet att ge boken mer tid och uppmärksamhet då.
Hur ska den här serien avslutas? Det är jag väldigt nyfiken på och det kommer nog inte att dröja så länge innan jag läser Det förlorade barnet. Köar på den på bibblan och jag har bra placering…..
Det är lite vanskligt att betygsätta de här delarna enskilt då de hör samman och kanske ångrar jag mig när jag läst den avslutande boken. Den som stannar, den som går får betyget 4,5/5. Det var en av de böcker som jag tyckte mest om förra månaden.
