
Jag tyckte mycket om Olive Kitteridge som jag läste för ett par månader sen, och nu har jag läst Mitt namn är Lucy Barton.
I den belyser författaren relationen mellan mor och dotter. Lucy försöker återhämta sig efter en operation, då modern som hon inte har pratat med på flera år kommer på besök. Kan de hitta tillbaka till varandra? En väg som de försöker närma sig varandra på är att prata om människor bakåt i tiden.
Jag har läst en del böcker om mödrar, relationen mor-dotter (och även mor-son) senaste tiden. Alla lite olika skildringar, intressanta på sitt sätt. Elizabeth Strout är bra på att lyfta fram komplexiteten i relationer, nyanserna, spänningarna.
Jag hade höga förväntningar på Mitt namn är Lucy Barton vilket nog beror på att jag hört i stort sett bara gott om den och att jag gillade Olive Kitteridge väldigt mycket bidrog nog också. Mitt namn är Lucy Barton är välskriven och intressant men jag upplevde ett slags avstånd till berättelsen och karaktärerna. Kanske berodde det på min läsning; ibland behöver en läsa vissa böcker lite mer på djupet och läsupplevelser handlar också mycket om rätt tid, plats och så vidare.
Det låter kanske som att jag inte tyckte om Mitt namn är Lucy Barton, men det gjorde jag. Det finns episoder, ord, meningar i skildrandet av Lucy och moderns relation som jag stannade upp vid och funderade kring. Och det är välskrivet och intressant läsning. Elizabeth Strout skriver bra och det är en författare som jag håller ögonen på. Och jag ser fram mot att så småningom läsa Vad som helst är möjligt.
Betyg 3,5/5
Tillägg: Omläsning av boken på engelska, då fick den toppbetyg! https://bokdamenblog.wordpress.com/2018/10/20/omlasning-nylasning-lucy-barton/