Under sommaren har jag lyssnat på den femte och ”sista” delen i serien om Gunnar Barbarotti. Jag gillar Barbarotti och det kändes lite tråkigt, kunde ha tänkt mig att läsa någon bok till. Men har förstått att Barbarotti (och Van Veeteren) dyker upp i boken De vänsterhäntas förening, så ett litet återseende blir det. På ett sätt är det en lagom lång serie med fem böcker. Och med Nesser vet en aldrig, namn, platser, karaktärer har en förmåga att dyka upp igen…
Fallet i Styckerskan från Lilla Burma är ett ”cold case”. Ellen Bjarnebo har suttit 11 år i fängelse för mord. Men var hon den skyldige? Om inte, vem var det då som mördade och styckade sitt offer 1989? Barbarotti tar sig an fallet i en tung situation. Fallet leder honom runt om i Sverige, från Lilla Burma utanför Kymlinge till ett fjällpensionat som ligger någonstans, lite oklart var.
Det var ganska spännande att läsa om fallet, Barbarottis funderingar, utredningen, om det som sker 1989. Men det som stannat kvar är det som händer i Barbarottis liv. Liten spoilervarning. Det är tråkigt det som sker. Boken började väldigt drabbande, starkt. Det finns signaler om att det kunde inträffa i föregående bok, men det kom ändå oväntat. Men jag tyckte om hur det ”slutar” – om det skulle bli som det antyds och verkade så kändes det rätt. Mer än så vill jag inte skriva om det, för då spoilar jag för mycket för den som inte läst. Och läsa tycker jag att en ska göra eller varför inte lyssna. Det är en författaruppläsning och Håkan Nesser läser väldigt bra. Bara det gör det värt att lyssna.
En av de saker som jag tyckt mest om i den här serien är att det känns mer som vanliga romaner än deckare. Det är människorna, relationerna som står i centrum. Och så är det även i Styckerskan från Lilla Burma. Håkan Nesser har en egen stil, ton, underfundighet och böckerna låter sig inte enkelt placeras i ett fack. Jag gillar det.
Så småningom blir det att börja med nästa serie av Nesser, Van Veeteren, men det kan också bli någon annan bok av författaren innan, finns att välja mellan. Lista över böckerna finns här.
Styckerskan från Lilla Burma får betyget -4/5.
Bokdamen - böcker, ljudböcker med mera 
När jag läste den första om Barbarotti så blev jag oerhört besviken. Det var ju ingen deckare! Jag är så glad att jag fortsatte läsa för sedan blev det mer så att böckerna var så bra för att de inte var deckare. Underligt är det.
Intressant, förstår precis. Nesser har en egen stil som gör att det kan bli så. Det är lite häftigt 😉 Jag hör en del som ser Nesser som en deckarförfattare men jag tänker inte på honom som det. Men nu har jag ju inte läst Van Veeteren än och det kanske ändrar på min syn eller inte….
tänk att jag inte lät Nesser än
Då är det på tiden Hannele! 🙂
Van Veeteren känns som mer klassiska deckare. Men serien om Barbarotti är så mycket mer roman än deckare. Men precis som du tycker jag verkligen om den här serien, i synnerhet när han själv läser upp dem.
Då vet jag lite vad jag har att vänta mig när jag tar itu med Van Veeteren. Har sett någon filmatisering (ser Sven Wollter framför mig) men inte läst, ännu. 😉 Ja eller hur, Barbarotti är verkligen mycket mer. Håkan Nesser är superbra som uppläsare!