Jag tyckte mycket om de tre första böckerna i Neapelserien, Min fantastiska väninna, Hennes nya namn och Den som stannar, den som går. Och jag beslöt mig för att läsa den avslutande delen, Det förlorade barnet, ganska tätt efter den tredje boken. Ibland vill jag vänta innan jag läser nästa del i en serie, sas suga på karamellen lite, men det kan också leda till att tiden går och serier inte avslutas och lite så är det för mig när det gäller serien om Maj av Kristina Sandberg som jag inte har läst sista delen av. Så när det kom till Ferrantes serie så bestämde jag mig för att läsa böckerna ganska snabbt efter varandra.
Den fjärde delen är på nästan femhundra sidor och jag är egentligen inte något fan av tjocka böcker – det finns de som är bra men många blir lite för utdragna. När det gäller Det förlorade barnet så tyckte jag att det var spännande läsning och jag tänkte nästan inte alls på sidantalet när jag läste. Jag gjorde ett par kortare uppehåll då den fick vila pga att jag läste annat, och det gick lätt att plocka upp den och fortsätta.
Det är en serie med många karaktärer och det är bra att det finns ett register att använda vid behov.
I Det förlorade barnet så är det medelåldern och åldrandet som står i fokus. Elena flyttar tillbaka till Neapel. Hennes författarskap har nu nått en ytterligare dimension och är mer etablerat. Elena och Lila blir grannar under en tid och hjälper varandra med barnen. Det händer mycket i den avslutande delen och det är flera skeenden som berörde mig starkt. Händelser som jag inte går in närmare på för det finns en risk att jag spoilar.
Jag läste Det förlorade barnet, liksom de andra delarna, med stor behållning och lite tomt är det efter att ha följt Elenas och Lilas liv från barndomen till åldrandet. En av de saker som jag tycker mest om med den här serien är att den skildrar människors olika sidor med avundsjuka, hatkärlek, makt. Livet, människor, vänskap och relationer är sällan perfekta och Ferrante riktar ljuset mot alla dess sidor.
Många gånger brukar delar i en serie vara lite ojämna av olika anledningar. När det gäller Neapelserien så tycker jag att den har en jämnhet som är ganska imponerande; den har varit bra från första boken och bara blivit bättre och bättre. Det är en serie som har passat mig på väldigt många sätt och den har fått mig att fundera över livets olika faser, vänskap och mycket annat.
Betyg 5/5
