Söndagens smakbit: Hur jag lärde mig förstå världen

Det går fort, är söndag igen. Skönt med ledig dag efter att ha jobbat sex dagar på raken. Som vanligt kan en dela med sig av en smakbit från boken som läses. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag håller på med flera böcker och en av dem är Hur jag lärde mig förstå världen som jag lyssnar på. Jag läser inte biografier/memoarer så ofta, men det händer och Hans Roslings bok i samarbete med Fanny Hägestam är en bok som jag kände att jag ville läsa. Smakbitarna kommer från boken som jag också lånat hem, ville bläddra i den då den innehåller en del bilder.

Redan under tonåren blev jag besatt av att förstå levnadsförhållanden, och sedan dess har jag noggrant frågat ut mina mor- och farföräldrar om deras liv. Ingenting har hjälp mig att förstå vår moderna värld mer än parallellerna till mina släktingars verkligheter i tidigare generationer. (s.20-21)

Som läkare har man makten att visa vägen, genom att betona någonting som patienten verkar normalt eller oviktigt. Men då måste man lägga ner tid. Mycket av det jag gjorde på sjukhuset i Mocambique var folkhälsa. Man kan gå rond och prata med mammor på ett sätt så att man vet att de kommer sprida ens idéer när de kommer hem till sina byar. För mammor i denna miljö talade i veckor om läkarbesöket och hur det gått till. För mig var det en identitetsfråga: vad är jag till för? Att bota just denna patient, eller att öka hälsan i detta samhälle? (s. 118)

Trevlig söndag!

 

Annonser

Helgfrågan v 16

Fredag, kanske inte direkt den där härliga helgkänslan då jag ska jobba men det blir iaf lite ledig tid också. Dags för Helgfrågan hos Mia: ”Vindarna vajar friskt kring Svenska Akademien och nu är det bara 11 ledamöter kvar. Den ständiga sekreteraren Sara Danius tvingades ju avgå. Vad tycker ni om detta?”

Ja vad ska man säga. Det har varit och är så många turer och jag vet inte om jag kommit underfund med alla. Men lite av vad jag känner: Sandlåda, pinsamt, fruktansvärt. Det är ju vuxna människor och jag blir trött, arg, irriterad. Att Sara Danius tvingades avgå känns fruktansvärt. Det känns som att flertalet i den nuvarande Akademien (Sara Stridsberg hoppas jag stannar) har gjort sitt och borde bytas ut. Börja från noll, förnya med yngre personer och rent generellt så behöver Akademien förändras och hänga med i tiden. Då kanske Akademien kan jobba upp sin trovärdighet som de nu tappar och fortsätta med sitt arbete.

Bonusfråga: Sara är ju som bekant förtjust i knytblus, har du något plagg du gillar speciellt mycket? Nej inte direkt men jag tycker om att gå i mjuka och sköna kläder, typ mysbyxor och tröjor.

 

Gula omslag – veckans topplista

Tisdag och dags för topplistan som Johannas Deckarhörna håller i. Denna vecka handlar det om gula bokomslag.

Jag brukar inte tänka på färgen på bokomslag så mycket men några lästa med gula omslag kom jag i alla fall på, alla är inte helt och hållet gula – fubbar lite där. Det fick också bli en film som jag tyckte var väldigt bra.

 

Olive Kitteridge av Elizabeth Strout

Jag har läst Olive Kitteridge av Elisabeth Strout. En bok som jag blev nyfiken på när den kom och noterade på läslistan. Sen ”glömde” jag bort den lite i bokfloden, men så blev jag påmind om den och kände att det var dags att läsa.

Boken består av tretton berättelser i vilka läsaren får följa Olive Kitteridge, pensionerad lärare, maken Henry, apotekare, och många andra karaktärer. De utspelas övervägande i och runt kuststaden Crosby i Maine. Berättelserna hör i mångt och mycket samman. De skildrar bland annat Olive och Henrys långa äktenskap, livet. Jag tänkte lite på Alice Munro när jag läste. Elisabeth Strout är liksom Munro väldigt bra på att skildra det vardagliga, karaktärer, händelser och upplevelser.

Olive Kitteridge är en fascinerande karaktär att läsa om. Jag har bestämt mig för att framöver se tv-serien på HBO med Francis McDormand i rollen. Jag har hört mycket gott om den och Francis McDormand är en av mina favoritskådisar och det känns som att det nästan inte kan bli annat än bra.

Olive Kitteridge är min första bok av Elisabeth Strout och jag tyckte mycket om den. Strout är en författare att lägga på minnet och läsa fler böcker av.

Betyg 4+/5

 

Söndagens smakbit: Öppnas i händelse av min död

Veckorna rullar på och det är söndag igen. Som vanligt kan en dela med sig av en smakbit från boken som läses. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Dagens smakbit kommen från Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Det är min första bok av författaren (försökte lyssna på Stora små lögner, men den var för pratig för det, kanske boken hade varit ett bättre val, men jag såg tv-serien istället och den tyckte jag var bra). Smakbiten kommer från kapitel 39 i ljudboken. Med reservation för eventuella skrivfel då jag inte har tillgång till texten.

Det kändes skönt att vara säker på i alla fall en sak i framtiden. Vad som än hände, även om ingenting hände, skulle hon inte ställa upp igen. Det gick bara inte. Hon var inte längre Cecilia Fitzpatrick. Hon hade upphört att existera i samma stund som hon läste det där brevet.

Trevlig söndag!

Helgfrågan v 15

Torsdag och dags för Helgfrågan hos Mia: Vad tycker du om kommentargranskning på bloggen? 

Jag har haft det på min blogg men tog bort det då jag kände att WordPress är ganska bra på att filtrera och ta bort sånt som jag inte vill ha. Tänker att den som har kommentargransning kanske fått sådant som den inte vill ha och har behov av att ha det.

En sak som jag kan tycka är lite klurigt är när det inte riktigt framgår att kommentaren ska godkännas och min kommentar inte syns. Då blir jag osäker på om den försvunnit i tomma intet eller om det har funkat. Men när jag sen får svar på min kommentar så vet jag ju.;)

Jag tycker att det är kul med kommentarer och dialogen med bloggare och försöker att svara på alla kommentarer, men ibland så räcker inte tiden, orken, till och jag kan helt klart bli bättre på det.

Bonusfrågan: Vad är du inte så bra på, där du skulle behöva en hjälpande hand? Tunga lyft och liknande kan jag ibland behöva hjälp med. Det vore inte heller fel med lite städhjälp, mest för att vore skönt att slippa.

Söndagens smakbit: Ensamhetens språk

Söndag och som vanligt kan en dela med sig av en smakbit från boken som en läser. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Helgen har så här långt bestått av en del läsning, men idag blir det nog mindre av den varan. Nåväl, dagens smakbit kommer från boken som jag ska börja på härnäst och lite lästid ska jag nog få till i den idag: Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker. Jag tyckte mycket om Viskande skuggor och har längtat efter att läsa denna som är den andra fristående delen i serien som utspelar sig i Kina. Smakbiten kommer från de första raderna i boken.

Jag har hamnat i helvetet. Men jag är inte själv skuld till det. Felet är inte mitt. Jag måste ha gått vilse. Det finns ingen annan förklaring. Någonstans i livets labyrint har jag utan att märka det tagit fel väg. Brast för en gångs skull i uppmärksamhet. Gick till vänster i stället för till höger. Eller tvärtom. Jag såg ingen skylt, ingenting som hade kunnat varna mig. Jag fortsatta bara utan att stanna. Precis som jag alltid har gjort i hela mitt liv. Vidare. Alltid vidare. (s. 7)

Trevlig söndag!