Veckans topplista: Höstkänsla

Veckorna rullar på snabbt som bara den och det är dags för veckans topplista hos Johannas Deckarhörna.

Temat är Topp fem höstkänsla. Jag tänkte göra det enkelt för mig och väljer fem böcker som jag vill läsa nu under hösten. Det blev inte riktigt så lätt som jag först trodde då det är många böcker som lockar. Men det blev i alla fall dessa fem:

1. Det tyska huset som är den första boken i en ny serie av Arlandur Indridason.

2. En trogen kvinna av Jane Gardam som är den andra boken om Edward Feathers och hans fru.

3. Den svavelgula himlen av Kjell Westö.

4. Dödsdömd av Sharon Bolton.

5. Coffin Road av Peter May har jag precis påbörjat…;)

Annonser

Söndagens smakbit: Damkören i Chilbury

Veckorna rullar på snabbt och det är söndag igen. Som vanligt kan en dela med sig av en smakbit ur boken som läses hos Mari och bloggen Flukten fra virkeligheten. (Inlägget har inte kommit upp i skrivande stund). Det har varit fullt upp i veckan och det lär inte minska de kommande, hösten har slagit till på alla håll och kanter. En del har jag hunnit läsa och dagens smakbit kommer från Damkören i Chilbury av Jennifer Ryan. Mer information om boken finns här.

När jag sprang ifatt henne kom jag ihåg var jag hade sett namnet Allicot Farm. Det är en gård på andra sidan Litchfield. Mrs Gibbs i handelsboden började sälja honung därifrån i förra månaden. Jag undrade hur gubben George har kommit över sitt förråd av godsaker och hur de har nått mrs Gibbs. Och på vilket vis mr Slater är inblandad. Jag tänker inte säga något till Venetia tills vidare. Hon får tigga och be om hon ska få det ur mig. Det bästa är nog att tiga med alltsammans tills jag själv kan få någon praktisk nytta av det. (s. 140)

 

Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Jag tyckte mycket om de tre första böckerna i Neapelserien, Min fantastiska väninna, Hennes nya namn och  Den som stannar, den som går. Och jag beslöt mig för att läsa den avslutande delen, Det förlorade barnet, ganska tätt efter den tredje boken. Ibland vill jag vänta innan jag läser nästa del i en serie, sas suga på karamellen lite, men det kan också leda till att tiden går och serier inte avslutas och lite så är det för mig när det gäller serien om Maj av Kristina Sandberg som jag inte har läst sista delen av. Så när det kom till Ferrantes serie så bestämde jag mig för att läsa böckerna ganska snabbt efter varandra.

Den fjärde delen är på nästan femhundra sidor och jag är egentligen inte något fan av tjocka böcker – det finns de som är bra men många blir lite för utdragna. När det gäller Det förlorade barnet så tyckte jag att det var spännande läsning och jag tänkte nästan inte alls på sidantalet när jag läste. Jag gjorde ett par kortare uppehåll då den fick vila pga att jag läste annat, och det gick lätt att plocka upp den och fortsätta.

Det är en serie med många karaktärer och det är bra att det finns ett register att använda vid behov.

I Det förlorade barnet så är det medelåldern och åldrandet som står i fokus. Elena flyttar tillbaka till Neapel. Hennes författarskap har nu nått en ytterligare dimension och är mer etablerat. Elena och Lila blir grannar under en tid och hjälper varandra med barnen. Det händer mycket i den avslutande delen och det är flera skeenden som berörde mig starkt. Händelser som jag inte går in närmare på för det finns en risk att jag spoilar.

Jag läste Det förlorade barnet, liksom de andra delarna, med stor behållning och lite tomt är det efter att ha följt Elenas och Lilas liv från barndomen till åldrandet. En av de saker som jag tycker mest om med den här serien är att den skildrar människors olika sidor med avundsjuka, hatkärlek, makt. Livet, människor, vänskap och relationer är sällan perfekta och Ferrante riktar ljuset mot alla dess sidor.

Många gånger brukar delar i en serie vara lite ojämna av olika anledningar. När det gäller Neapelserien så tycker jag att den har en jämnhet som är ganska imponerande; den har varit bra från första boken och bara blivit bättre och bättre. Det är en serie som har passat mig på väldigt många sätt och den har fått mig att fundera över livets olika faser, vänskap och mycket annat.

Betyg 5/5

 

 

 

 

 

 

Helgfrågan v 37

Torsdagskväll är numera synonymt med Helgfrågan hos Mias bokhörna. 

Frågan denna gång: Vad gillar du för bokligt event? Bokmässan i Göteborg är ett trevligt event. Den är också jobbig men det roliga överväger många gånger. Men jag har av någon anledning inte känt något sug efter att åka i år och det är på sätt och vis bra, för jag ska inte dit.

Andra bokliga event: jag tycker att det är intressan att lyssna på olika författare och det lär blir nog något/några författarbesök under hösten.

Mia har som vanligt en bonusfråga: Om du skulle sadla om, ja inte hästen utan jobb. Vilket yrke skulle du välja? Jag skulle välja det jag har nu, bibliotekarie, som jag sadlade om till för att antal år sen efter att ha jobbat inom andra yrken. Jag har ett jättekul jobb.;)

Tematrio: HBTQ

Det har varit Pride i Värmland och Lyrans Noblesser är pepp efter att ha läst en bra bok med HBTQ-tema. Så veckans tema är HBTQ: Berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc. Var så kreativa ni vill!

1. Hotell Angleterre av Marie Bennett handlar om George och Kerstin som är nygifta. När George kallas in för att försvara gränsen mot Finland möter Kerstin den gåtfulla Viola och blir förälskad.

2. Kyssa sammet av Sarah Waters. Det är 1880-talets England. Den unga Nancy blir kär i music-hall artisten Kitty.

3. Till sist får det bli filmen Pride som jag inte kan låta bli att nämna. Har du inte sett så gör det!

 

Söndagens smakbit: Hunden som vågade drömma

Den här veckan har det varit mer än fullt upp och efter att ha jobbet sex dagar på raken skönt med ledig söndag. Som vanligt kan en dela med sig av en smakbit ur boken som läses hos Mari och bloggen Flukten fra virkeligheten. Det har, förstås, inte blivit så mycket läst under veckan men jag har läst en bok. Och häromdagen började jag läsa Hunden som vågade drömma av Sun-Mi Hwang som skrivit Hönan som drömde om att flyga – underbar bok. Hunden som vågade drömma är också väldigt fin. Den handlar om hunden Tufsen som pga sitt lite speciella utseende alltid känt sig lite utanför. Mer info om boken finns här.

”Förbannat också. Svek är så plågsamt”, fräste den gamla katten uppifrån muren.

”Det var en märklig sak att säga”, sa Tufsen. ”Jag begriper inte vad du pratar om.”

”Det betyder att man inte kan lita på någon här i världen.”

Tufsen sneglade ofrivilligt på katten. Hon visste hur det kändes.

Den gamla katten gned sig om ögonen och om nosen med tassen. ”Ser jag hemskt gammal ut?”

Tufsen svarade inte.

”Jag menar, mina ögon har blivit sämre. Och mitt luktsinne är försvagat.”

”Vad är det för fel med att åldras?”, undrade Tufsen.

”Precis”, muttrade katten. ”Vad är det för fel med att åldras?. Jag har bott hos min ägare i tio år, och nu har hon tagit hem en ny katt. Kan du förstå hur det känns?”

Tufsen tyckte synd om henne. Om det inte hade varit för hennes gräsliga odör hade Tufsen kanske till och med glömt att hon var katt.

(s. 166-167)