Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Jag tyckte mycket om de tre första böckerna i Neapelserien, Min fantastiska väninna, Hennes nya namn och  Den som stannar, den som går. Och jag beslöt mig för att läsa den avslutande delen, Det förlorade barnet, ganska tätt efter den tredje boken. Ibland vill jag vänta innan jag läser nästa del i en serie, sas suga på karamellen lite, men det kan också leda till att tiden går och serier inte avslutas och lite så är det för mig när det gäller serien om Maj av Kristina Sandberg som jag inte har läst sista delen av. Så när det kom till Ferrantes serie så bestämde jag mig för att läsa böckerna ganska snabbt efter varandra.

Den fjärde delen är på nästan femhundra sidor och jag är egentligen inte något fan av tjocka böcker – det finns de som är bra men många blir lite för utdragna. När det gäller Det förlorade barnet så tyckte jag att det var spännande läsning och jag tänkte nästan inte alls på sidantalet när jag läste. Jag gjorde ett par kortare uppehåll då den fick vila pga att jag läste annat, och det gick lätt att plocka upp den och fortsätta.

Det är en serie med många karaktärer och det är bra att det finns ett register att använda vid behov.

I Det förlorade barnet så är det medelåldern och åldrandet som står i fokus. Elena flyttar tillbaka till Neapel. Hennes författarskap har nu nått en ytterligare dimension och är mer etablerat. Elena och Lila blir grannar under en tid och hjälper varandra med barnen. Det händer mycket i den avslutande delen och det är flera skeenden som berörde mig starkt. Händelser som jag inte går in närmare på för det finns en risk att jag spoilar.

Jag läste Det förlorade barnet, liksom de andra delarna, med stor behållning och lite tomt är det efter att ha följt Elenas och Lilas liv från barndomen till åldrandet. En av de saker som jag tycker mest om med den här serien är att den skildrar människors olika sidor med avundsjuka, hatkärlek, makt. Livet, människor, vänskap och relationer är sällan perfekta och Ferrante riktar ljuset mot alla dess sidor.

Många gånger brukar delar i en serie vara lite ojämna av olika anledningar. När det gäller Neapelserien så tycker jag att den har en jämnhet som är ganska imponerande; den har varit bra från första boken och bara blivit bättre och bättre. Det är en serie som har passat mig på väldigt många sätt och den har fått mig att fundera över livets olika faser, vänskap och mycket annat.

Betyg 5/5

 

 

 

 

 

 

Annonser

Tennison av Lynda La Plante

tennisonJag var ett stort fan av tv-serien I mördarens spår (Prime Suspect), skapad av Lynda La PLante, som började visas under 90-talets början med Helen Mirren som Jane Tennison. Tror inte att jag missade ett avsnitt. Jag har inte läst några av böckerna dock. Men jag har läst en del böcker (innan jag började blogga) med karaktärer som Anna Travis och Lorraine Page som jag gillade. Ja Lynda La Plante  blev lite av en favoritförfattare och jag hade tänkt läsa fler böcker. Andra böcker/författare kom dock emellan. Men när den här boken kom så var det inte något snack om saken. Jag ställde mig (först) i kön på bibblan och läste den i slutet av december.

Det är lika bra att jag säger det på en gång: Oj vad jag tyckte om den här boken! Den är väldigt spännande, välskriven och bra! Sällan har det gått så snabbt att läsa över 500 sidor.

Jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa om hur det började  för Jane Tennison. Året är 1973, hon är 22 år, börjar arbeta i distriktet Hackney i östra London – där hon blivit placerad. Det är ett tufft distrikt som Tennison har hamnat i och det dröjer inte länge innan det första mordfallet dyker upp; en ung kvinna hittas strypt. Det var fängslande att läsa om 70-talets polisarbete – fanns ju inga mobiler, datorer och CSI då…Andan inom polisen är macho, och normerna; kvinnor anses mindre värda, och Jane Tennison får ta mycket skit av en del poliser. Det är ett tufft första jobb och hon får göra en hel del skitgöra. Hon är också ganska naiv ibland men hon är också stark. I tv-serien I mördarens spår har Tennison kommit mycket längre i karriären och hon är säkrare, mer erfaren, och det var intressant att läsa om hur det började och få en bakgrund till den Tennison som jag sett i tv-serien.

Jag tyckte också att det var intressant att läsa om Tennisons förhållande till sin familj (föräldrar och syster) och tidens normer blir också tydliga i det sammanhanget.

Karaktärerna, polisarbetet, tiden, machoandan, normerna ja i stort sett allt kändes trovärdigt skildrat som att så här var det då. Det märks att Lynda La Plante har gjort ordentlig research. Alla karaktärer känns mänskliga med såväl brister som förtjänster och en får se olika sidor av dem i olika situationer – lite som det kan vara i verkliga livet.

Den här kriminalromanen var min kopp te och det verkar som att den ska bli tv-serie. Och så har det kommit en uppföljare till Tennison: Hidden Killers, som jag hoppas översätts asap. Dröjer det för länge så blir det kanske att läsa den på engelska.

Betyg 5/5

Spänningsutmaningen december

Månadens bästa bok; december

Andra lästa böcker av författaren

Utpressning (Lorraine Page)

Utstött (Lorraine Page)

Deadly Intent (Anna Travis).

Hennes nya namn av Elena Ferrante

hennes-nya-namnI våras läste jag Min fantastiska väninna i den omtalade Neapelserien om barndomsvännerna Lila och Elena. Jag tyckte mycket om Min fantastiska väninna. Det kändes som en serie som skulle passa mig.

Förra månaden läste jag uppföljaren Hennes nya namn. Det är inte helt ovanligt att andra delen i en serie kan vara lite svagare, men jag tyckte om möjligt ännu mer om uppföljaren. Den tar i mångt och mycket vid där Min fantastiska väninna slutar. Lila har gift sig med Stefano. Äktenskapet får en fruktansvärd start; hon blir våldtagen och misshandlad på bröllopsnatten. I boken reser hon till ön Ischa pga hälsan och Elena följer med som sällskapsdam. Och händelserna där, det är stark, intressant och spännande läsning.

Jag kunde nästan inte sluta läsa Hennes nya namn samtidigt som jag inte ville att den skulle ta slut. En av de saker som jag fängslas som mest av i den här serien är skildringen av Lilas och Elenas vänskapsrelation. Den är inte tillrättalagd och känns på många sätt äkta då den inte bara synliggör samhörigheten utan också saker som avundsjuka och hatkärlek.

Hur kommer det att gå för Lila och Elena i livet, med vänskapen. Jag väntar ivrigt på  att få veta det. Står redan i kö på ”Den som stannar, den som går”och har en ganska bra placering.

Betyg 5/5

Månadens bästa bok, november.

Störst av allt av Malin Persson Giolito

störst av allt

Från förlaget: ”De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta.”

Jag hade hört mycket gott om Störst av allt av Malin Persson Giolito som jag lyssnade på förra månaden. Det verkade som alla som läst gillade den. Kunde den verkligen vara så bra? Jag påbörjade den med viss reservation (och förstås med väldigt höga förväntningar) då det hänt att jag blivit besviken på böcker som hyllats av i stort sett ”alla”. Men när det gäller Störst av allt som är min första bok av författaren, så kan jag bara instämma i alla hyllningar. Vilken bok!

Jag tycker att det är lite svårt att skriva om böcker som berör mig starkt och Störst av allt är en sån bok. Jag blev otroligt tagen av berättelsen, Maja, rättegången, domen. Språket. Ja egentligen allt sammantaget. Lo Kauppi som läser ljudboken gör det också mycket bra.  Störst av allt är stark, skrämmande, gripande. Och tankeväckande på så många sätt. Inte minst när det gäller frågor om skuld och ansvar, straff och försoning.

Och upplösningen, slutet! Det händer inte så ofta att jag gråter när jag läser böcker men när jag hade lyssnat klart på Störst av allt kom dom. Jag blev starkt berörd och är det på sätt och vis fortfarande. För boken har stannat kvar hos mig märker jag nu när jag skriver om den.

Har du inte läst så gör det!

Mitt betyg 5/5.

 

Hotell Angleterre av Marie Bennett

hotell-angleterre

Handling

Andra världskriget pågår i Europa och det är beredskapstid. Centrala personer i romanen är Georg och Kerstin, nygifta. Georg kallas in för att försvara gränsen mot Finland och Kerstin blir tvungen att flytta hem igen, till föräldrarnas lägenhet i Malmö. Mörkläggning och livsmedelsransonering är en del av vardagen. Olika händelser leder till att Georg blir internerad och hamnar i arbetsläger. Hemma i Malmö möter Kerstin den gåtfulla Viola och blir förälskad. Så återvänder Georg hem, år har gått, och både han och Kerstin har förändrats. Det är nästan som att de inte känner varandra.

Min kommentar

Förra månaden läste jag Hotell Angleterre som är Marie Bennetts debutroman och en mycket bra sådan. Jag fastnade för den från första raden och ville inte lägga ifrån mig den innan jag läst de sista orden. Ja sällan har 555 sidor förflutit så snabbt samtidigt som jag önskade att den inte skulle ta slut.

Dåtiden, miljöerna, karaktärerna ja i stort sett allt känns på många sätt äkta. Det var fängslande och ruskigt spännande att läsa om Georg, tiden i norr. Om Georg och Kerstin som knappt hann lära känna varandra innan Georg blev inkallad och så återseendet. Och så berättelsen om Kerstin och Viola. Vem är Viola egentligen? Lögnerna, hemligheterna.

Det handlar en del om krig och hemskheter men det är också en roman som tar upp hur det kan vara att vara människa med allt som det innebär. Relationer, vänskap, kärlek för att nämna några ingredienser. Det är trovärdigt skildrat och karaktärerna kändes på många sätt som vanliga människor med olika sidor, en del mindre angenäma. Det var också intressant att läsa en roman vars handling delvis utspelas i Malmö.

Jag tyckte mycket om Hotell Angleterre och det är en imponerande debutroman. Jag ser fram mot att läsa mer av Marie Bennett som enligt en intervju i Skånska Dagbladet verkar ha en andra roman på gång.

Andra som har bloggat om Hotell Angleterre: Endast Eböcker, The Book Pond

Boken finns på adlibris, bokus, cdon och bibliotek

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman

min-mormor-halsar-och-sager-forlatJag tyckte väldigt mycket om En man som heter Ove och jag har länge tänkt läsa Min mormor hälsar och säger förlåt. Men lusten att läsa den har växlat lite fram och tillbaka och det dröjde innan jag äntligen kom till skott och lyssnade på den.

Med Ove i tankarna så blev det en lite annorlunda läsupplevelse och jag gillade den här boken jättemycket. Jag kunde känna igen mig i den sjuåriga Elsa som snart fyller åtta för jag var också lillgammal som liten. Och jag kunde också relatera till flera av de andra karaktärerna. Det är nog lite så det är med Backmans böcker för även Ove kunde jag känna igen mig i.

Elsa, mormor, Britt-Marie, Åke, Monstret. Fredrik Backman är fruktansvärt bra på att porträttera olika karaktärer och sidor, egenskaper. Och framför allt hamnar han väldigt mitt i prick när det gäller nyanser hos barn och vuxna och hur det kan vara i samband med sorg, kärlek och i vardagen.

Elsa känns ibland lite äldre än sju men hon är ju lillgammal och ja det är förstås tillskruvat något varv extra men jag hade inte väntat mig något annat och köpte det. Här och var blir det lite väl mycket upprepningar men jag hade överseende med det eftersom jag gillade boken i stort.

Sagorna tyckte jag smälte väldigt väl in i berättelsen. Precis som med En man som heter Ove så både skrattade och grät jag när jag lyssnade på Min mormor hälsar och säger förlåt och jag tror att en del medresenärer på pendeltåget kan ha undrat. En smakbit från boken finns här.

Anna Maria Käll läser ljudboken och hon gör det väldigt bra. Hon läser Elsa, mormor och de andra karaktärerna med deras olikheter utan att det blir larvigt eller konstigt. Anna Maria Käll är en uppläsare som jag tycker bara blir bättre och bättre och inläsningen gör att boken om möjligt blir ännu bättre.

Min mormor hälsar och säger förlåt är en underbar bok som jag älskade. Om du inte har läst den så gör det eller varför inte lyssna på den.

Andra som bloggat om boken är bland andra Bokföring enligt Monika, Bokhyllan,  Lottens Bokblogg,  Vargnatts bokhylla

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus och på bibliotek.

Stoner av John Williams

stonerStoner av John William gavs ut för första gången på 1960-talet. En bortglömd bok som får nytt liv ja det väckte min nyfikenhet. Det tog dock lite tid innan jag äntligen fick ljudboken (när jag såg att Björn Granath är inläsare valde jag att lyssna) i min hand. Mina förväntningar på Stoner som är omskriven och hyllad var ganska höga och jag blev inte besviken.

William Stoner föds i slutet av 1800-talet i den amerikanska mellanvästern. Föräldrarna är lantbrukare och han förväntas ta vid efter dem. Stoner gör en klassresa från jordbruket till universitetet, pluggar för att bli agronom. Hamnar på ett seminarium i litteratur vilket leder till att litteratur och bildning kommer att bli en stor del av Stoners liv. Han skriver på en avhandling i engelsk litteratur, blir en omtyckt lärare. Och så gifter han sig med Edith och de lever ihop hela livet. Han blir också förälskad i en studentska.

Berättelsen om Stoners liv grep tag i mig och gick rakt in i hjärtat. Inte minst för att Stoner känns som en vanlig människa, en människa som kanske inte alltid gör rätt val, är lite valhänt i vissa situationer. Ja det är helt enkelt lite så som det kan vara i livet. Stoner är ingen actionfylld roman utan en lågmäld berättelse om en människas liv – det är gripande, vemodigt, vackert och språket är himmelskt. Björn Granath är en av mina favoritinläsare och hans inläsning är mycket bra. Stoner är en underbar bok som på många sätt känns fulländad. I mitt tycke en av årets bästa böcker, om inte den bästa. Rekommenderas varmt.

Andra som bloggat om boken Lottens Bokblogg,  Lyrans Noblesser,  Pocketlover

Boken finns i olika format på Adlibris och Bokus och på bibliotek.