Månadens bästa bok oktober 2018

Tror att jag glömde att utse månadens bästa i september eller så var det så att tiden gick och plötsligt så kändes september långt borta. Hur det nu än var med den saken så är jag på banan nu igen när det gäller oktobers bästa.

Det var väldigt lätt för en gångs skull även om jag läste flera böcker som låg på en hög nivå och som var speciella läsupplevelser på sitt sätt, så tyckte jag mest om Olycksbarnet av Malou von Sivers. Den första delen, Mitt hjärtas oro, var väldigt bra och den andra, Olycksbarnet, tyckte jag ännu mer om. Den berörde mig starkt på flera plan.

Malou von Sivers skriver jättebra och fängslande och det är en intressant, stark och välskriven familjehistoria. Jag längtar redan efter nästa bok och hoppas det inte dröjer alltför länge innan den kommer.

Andra bloggares bästa boktips i oktober hittar du (så småningom) hos Mias bokhörna som håller i trådarna.

Annonser

Omläsning, nyläsning – Lucy Barton

Brukar ni läsa om böcker? Jag gjorde det en hel del när jag var yngre – böcker som jag älskade och inte kunde få nog av. Men så ebbade det sakteligen ut och det hände bara någon enstaka gång. Kanske för att jag blev ”äldre” och upptäckte så mycket böcker som jag ville läsa. Sen jag började blogga (2013) har jag gjort en del omläsningar, inte jättemånga men några böcker har jag av olika anledningar läst om och/eller lyssnat på istället för att läsa. Jag börjar mer och mer tycka att det är en intressant upplevelse att läsa om (eller t.ex. lyssna på en bok som jag läst).

Jag har märkt att en omläsning kan bli både en om- och nyläsning och så blev det med Mitt namn är Lucy Barton som jag läst och senare lyssnade på, på engelska. Jag tyckte mycket om den när jag läste den på svenska, men jag hade läst Olive Kitteridge relativt nyligen och med den färsk i minnet så var den lite min favorit och det påverkade förstås läsningen av Mitt namn är Lucy. När jag senare lyssnade på My name is Lucy Barton så blev det en mycket starkare upplevelse än när jag läste den på svenska. Det beror förmodligen på många olika saker som att det var vid ett annat tillfälle – läsning handlar ju många gånger om tid, plats och dagsform liksom vad en läst innan. Och det är något visst att läsa på originalspråk. Elizabeth Strout skriver otroligt bra och att lyssna på boken var speciellt och det berodde mycket på uppläsningen. Suveränt läst av Kimberly Farr.

Så det blir en uppgradering av betyget för den boken. Mitt namn är Lucy Barton har jag tidigare gett betyget 3,5/5. My name is Lucy Barton får betyget 5. Jag tyckte också jättemycket om Vad som helst är möjligt. Det är också en bok som stannat kvar och som dyker upp i mina tankar och den får också toppbetyg. Det här är böcker som jag kan tänka mig att läsa om och jag kommer nog att lyssna på Vad som helst är möjligt på engelska någon gång. Kimberly Farr läser även Anything is possible.

Andarnas labyrint (Månadens bästa augusti)

Tiden går fort och det känns som längesedan jag läste Andarnas labyrint, jag höll nästan på att glömma att skriva om den bok som jag tyckte mest om i augusti.

Andarnas labyrint är den avslutande delen i serien De bortglömda böckernas gravkammare. Jag hade tänkt försöka läsa om de föregående delarna i serien innan jag läste den avslutande boken.  Dels för att jag ville det och dels för att friska upp minnet – var ett tag sen jag läste de andra delarna. Nu blev det inte så och det gjorde inte så mycket att jag inte mindes en del saker från de föregående böckerna. För när jag började läsa så vaknade minnet till liv och jag tycker att författaren tar upp och knyter ihop detaljer, karaktärer och trådar från föregående böcker på ett väldigt bra sätt.

Jag tyckte om Andarnas labyrint jättemycket. Det är en bok som har allt och lite till. Mystik, kärlek, äventyr, spänning med mera. Intrigen är kanske lite snårig men Carlos Ruiz Zafón skriver på ett sånt sätt att jag nästan inte tänkte på det när jag läste. Det är en välskriven och spännande avslutande del. En riktigt bra bladvändare.

En önskan har jag, som vore pricken över och grädden på moset, om Jonas Karlsson som läser första delen, Vindens skugga, läste in den som ljudbok. Ja egentligen hela serien, men andra delen är redan inläst av en annan.

Jag tänker inte orda om handlingen, säger bara läs! Andarnas labyrint var en bok helt i min smak, minst lika bra som Vindens skugga som jag äskade. Har du serien oläst så lyckost!

Jag funderar på vad Carlos Ruiz Zafón kommer att ge sig på härnäst. Längtar allaredan efter nya fantastiska äventyr och hoppas att det kommer fler. Som tur är har jag någon bok kvar att läsa av författaren.

Månadens bästa bok: augusti

Jag samläste boken med Tant Augusta.

Betyg 5/5

De föregående böckerna (lästa) i serien:

Vindens skugga

Ängelns lek

Himlens fånge

Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker

Förra månaden läste jag uppföljaren till Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker. En bok som jag sett fram mot då jag tyckte mycket om den första.

I serien (så här långt) möter läsaren journalisten Paul, tysk-amerikan, vars son har dött i en sjukdom. Paul vill vara ensam med sina minnen av sonen och isolerar sig på en ö utanför Hong Kong. Han möter Christine och livet får en ny riktning.

I Ensamhetens språk får Christine ett brev från en bror som hon inte trodde var i livet. Brodern behöver hennes hjälp och ber henne komma till en by utanför Shanghai. Christine blir omtumlad, och minnen från uppväxten dyker upp. Hon berättar för Paul om brevet och efter övervägande reser de till byn. Det visar sig att Christines svägerska lider av en mystisk sjukdom.

Det är inte deckare men spännande läsning, och jag gillar mixen spänningsroman och kärlekshistoria. Det är intressant att läsa om samhället. Och miljöerna; har inte läst så många böcker som utspelas i Shanghai och/eller Hong Kong såvitt jag kan minnas. I den andra delen får en veta mer om Christine, uppväxten, familjen. Relationen till brodern, språket. Det är många intressanta trådar i Ensamhetens språk som sammantaget gör den väldigt bra.

Paul börjar undersöka den mystiska sjukdomen och finner att det är fler än Christines svägerska som lider av den. Intressant och spännande läsning tyckte jag.

Det här är en välskriven serie helt i min smak. Den första boken är väldigt bra och Ensamhetens språk tyckte jag ännu mer om. Nu väntar jag på nästa del.

Betyg 5/5

Hur jag lärde mig förstå världen – Hans Rosling

Förra månaden lyssnade jag på Hans Roslings bok som han skrivit i samarbete med Fanny Härgestam. Det är inte så ofta som jag läser biografier men det händer. Hans Roslings bok ville jag läsa och efter att ha lyssnat och bläddrat i den vanliga boken, som innehållet en del bilder, så kan jag bara säga att jag tyckte mycket om den.

Jag har sett på flera tv-program genom åren där Rosling framträdde och förklarade olika saker. Det var inte ovanligt att han använde sig av statistik utan att det blev tråkigt. I Hur jag lärde mig förstå världen är det inte så mycket statistik utan snarare är det möten med olika människor som står i centrum.

I boken berättar Rosling hur hans längtan efter att förstå världen började, uppväxten, om föräldrarna, och att det var de som i mångt och mycket var hans skola mer än själva skolan.

Rosling beskriver svåra perioder både i det privata och i arbetet. Beslut som han var tvungen att fatta och konsekvenserna. Det har inte alltid varit enkelt.

Det känns som att Rosling var nyfiken och envis och det måste ha varit en tillgång. Han skriver i boken att en del kan ha tyckt att han var lite jobbig då han alltid bar på ett block för att skriva ner saker och ting. Han ville lära, veta mer. Han berättar också om människor som han lärt sig av och om misslyckanden. Det är en mänsklig bild som framträder. Och det är en av de saker som gör boken så läsvärd att det finns en öppenhet och personlig touch som inte blir för mycket utan lagom.

Det finns mycket värme i Roslings bok, humor och även starka avsnitt både när det gäller hans eget liv och i arbetet. Jag tyckte att det här var väldigt intressant läsning och spännande. Hur jag lärde mig först världen är entusiastisk, engagerad och visar på många sätt att ingenting är omöjligt. Så upplevde jag att Hans Rosling i mångt och mycket var.

Anders T Olsson läser ljudboken och det tycker jag att han gör bra.

Mitt betyg: 5/5

Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Jag tyckte mycket om de tre första böckerna i Neapelserien, Min fantastiska väninna, Hennes nya namn och  Den som stannar, den som går. Och jag beslöt mig för att läsa den avslutande delen, Det förlorade barnet, ganska tätt efter den tredje boken. Ibland vill jag vänta innan jag läser nästa del i en serie, sas suga på karamellen lite, men det kan också leda till att tiden går och serier inte avslutas och lite så är det för mig när det gäller serien om Maj av Kristina Sandberg som jag inte har läst sista delen av. Så när det kom till Ferrantes serie så bestämde jag mig för att läsa böckerna ganska snabbt efter varandra.

Den fjärde delen är på nästan femhundra sidor och jag är egentligen inte något fan av tjocka böcker – det finns de som är bra men många blir lite för utdragna. När det gäller Det förlorade barnet så tyckte jag att det var spännande läsning och jag tänkte nästan inte alls på sidantalet när jag läste. Jag gjorde ett par kortare uppehåll då den fick vila pga att jag läste annat, och det gick lätt att plocka upp den och fortsätta.

Det är en serie med många karaktärer och det är bra att det finns ett register att använda vid behov.

I Det förlorade barnet så är det medelåldern och åldrandet som står i fokus. Elena flyttar tillbaka till Neapel. Hennes författarskap har nu nått en ytterligare dimension och är mer etablerat. Elena och Lila blir grannar under en tid och hjälper varandra med barnen. Det händer mycket i den avslutande delen och det är flera skeenden som berörde mig starkt. Händelser som jag inte går in närmare på för det finns en risk att jag spoilar.

Jag läste Det förlorade barnet, liksom de andra delarna, med stor behållning och lite tomt är det efter att ha följt Elenas och Lilas liv från barndomen till åldrandet. En av de saker som jag tycker mest om med den här serien är att den skildrar människors olika sidor med avundsjuka, hatkärlek, makt. Livet, människor, vänskap och relationer är sällan perfekta och Ferrante riktar ljuset mot alla dess sidor.

Många gånger brukar delar i en serie vara lite ojämna av olika anledningar. När det gäller Neapelserien så tycker jag att den har en jämnhet som är ganska imponerande; den har varit bra från första boken och bara blivit bättre och bättre. Det är en serie som har passat mig på väldigt många sätt och den har fått mig att fundera över livets olika faser, vänskap och mycket annat.

Betyg 5/5

 

 

 

 

 

 

Tennison av Lynda La Plante

tennisonJag var ett stort fan av tv-serien I mördarens spår (Prime Suspect), skapad av Lynda La PLante, som började visas under 90-talets början med Helen Mirren som Jane Tennison. Tror inte att jag missade ett avsnitt. Jag har inte läst några av böckerna dock. Men jag har läst en del böcker (innan jag började blogga) med karaktärer som Anna Travis och Lorraine Page som jag gillade. Ja Lynda La Plante  blev lite av en favoritförfattare och jag hade tänkt läsa fler böcker. Andra böcker/författare kom dock emellan. Men när den här boken kom så var det inte något snack om saken. Jag ställde mig (först) i kön på bibblan och läste den i slutet av december.

Det är lika bra att jag säger det på en gång: Oj vad jag tyckte om den här boken! Den är väldigt spännande, välskriven och bra! Sällan har det gått så snabbt att läsa över 500 sidor.

Jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa om hur det började  för Jane Tennison. Året är 1973, hon är 22 år, börjar arbeta i distriktet Hackney i östra London – där hon blivit placerad. Det är ett tufft distrikt som Tennison har hamnat i och det dröjer inte länge innan det första mordfallet dyker upp; en ung kvinna hittas strypt. Det var fängslande att läsa om 70-talets polisarbete – fanns ju inga mobiler, datorer och CSI då…Andan inom polisen är macho, och normerna; kvinnor anses mindre värda, och Jane Tennison får ta mycket skit av en del poliser. Det är ett tufft första jobb och hon får göra en hel del skitgöra. Hon är också ganska naiv ibland men hon är också stark. I tv-serien I mördarens spår har Tennison kommit mycket längre i karriären och hon är säkrare, mer erfaren, och det var intressant att läsa om hur det började och få en bakgrund till den Tennison som jag sett i tv-serien.

Jag tyckte också att det var intressant att läsa om Tennisons förhållande till sin familj (föräldrar och syster) och tidens normer blir också tydliga i det sammanhanget.

Karaktärerna, polisarbetet, tiden, machoandan, normerna ja i stort sett allt kändes trovärdigt skildrat som att så här var det då. Det märks att Lynda La Plante har gjort ordentlig research. Alla karaktärer känns mänskliga med såväl brister som förtjänster och en får se olika sidor av dem i olika situationer – lite som det kan vara i verkliga livet.

Den här kriminalromanen var min kopp te och det verkar som att den ska bli tv-serie. Och så har det kommit en uppföljare till Tennison: Hidden Killers, som jag hoppas översätts asap. Dröjer det för länge så blir det kanske att läsa den på engelska.

Betyg 5/5

Spänningsutmaningen december

Månadens bästa bok; december

Andra lästa böcker av författaren

Utpressning (Lorraine Page)

Utstött (Lorraine Page)

Deadly Intent (Anna Travis).