Oh William av Elizabeth Strout

En av böckerna som jag har läst under sommaren är Oh William av Elizabeth Strout. Efter att tidigare ha läst böcker som Olive Kitteridge och fortsättningen Olive, igen har Strout blivit en av mina favoritförfattare. Så jag ville förstås läsa den här och det blev på engelska (den översatta har planerat utgivningsdatum 19 september).

En karaktär som finns med i flera av Strouts böcker är Lucy Barton. I Mitt namn är Lucy Barton som handlar om relationen mellan Lucy och modern som är komplex. Och så i Vad som helst är möjligt som består av kortare berättelser om olika människor, däribland Lucy som efter många år återvänder hem för att träffa syskon. Jag har läst dem förut och Lucy Barton läste jag om på engelska. Och det blev både en omläsning och nyläsning. Nya upptäckter, dimensioner tillkom och omläsningen gjorde att jag tyckte ännu mer om boken.

När Oh William inleds är Lucy 60+, framgångsrik författare, änka efter andra maken David som dog i sjukdom. Hennes första make William är ensam efter att tredje frun har lämnat honom. Lucy och William är vänner och hon följer, efter att ha fått frågan, med honom på en tripp för att undersöka en familjehemlighet. Den tråden är intressant men kärnan i boken är relationen till William, döttrarna, David och försöken att förstå sig på andra och sig själv. Jag tänker att det är väl lite som det är i verkliga livet.

Det är Lucys perspektiv i boken. På William, döttrarna, David, händelser, minnen, livet och inte minst på sig själv. Det finns ett personligt tilltal i texten som jag tyckte om. Det börjar direkt med orden att Lucy vill berätta några saker om sin första make. Det känns förtroligt, som att bli inbjuden till läsning, till ett samtal med de olika inputen.

Jag tyckte mycket om den här boken. Det är välskrivet, väldigt bra språk. Känns som att det kan vara en av årets bästa läsning. I samband med att jag skrivit det här har jag bläddrat i boken och funderat vidare. Och stannat upp vid vissa stycken, meningar. Det är en bok som växer och stannar kvar.

Betyg 5/5

Olive igen av Elizabeth Strout

Jag har läst fortsättningen på Olive Kitteridge.  Liksom första romanen består Olive igen av berättelser som hör samman. Platsen är Crosby i Maine. Huvudkaraktären Olive Kitteridge är pensionerad mattelärare.

Berättelserna handlar om männIskor som på olika sätt har anknytning till Olive. Det rör sig bland annat om sonen, Olives nya man Jack, vänner, elever. I berättelserna framkommer olika karaktärers syn på livet, omgivningen och Olive. Och Olives syn på  sitt liv, sonen och hans fru, barnbarnen, gamla elever, vänner och inte minst åldrande. Olive har blivit och blir äldre. Strout skildrar det på ett väldigt trovärdigt sätt.

Jag tyckte att det var en ren njutning att läsa den här boken. Det är om livet som går upp och ner och ibland lite mer av det ena. Det är välskrivet och fantastiskt bra språk. Den andra boken är i mitt tycke ännu bättre än den första. Det finns många olika nyanser och stråk i berättelserna och romanen som helhet.

Olive igen är för mig en av de bästa böcker som jag läst i år, kanske den bästa hittills. Jag brukar vara lite snål med fullpott i betyg men när det är bra så är det inget snack om saken.

Betyg 5/5

Regnmannen av Jonas Karlsson

Förra månaden lyssnade jag på kortromanen Regnmannen av Jonas Karlsson. I ett tidigare inlägg utnämnde jag den till en av vårens bästa böcker och det är den!

Boken handlar om Ingmar som är en pensionerad regissör. Hustrun har gått bort och Ingmar har tappat gnistan. Trädgården var hustruns stora intresse och Ingmar brydde sig inte så mycket om den. Men inser att den behöver skötas. Inte minst för hustruns skull. Och skötseln av rosenträdgården leder till att Ingmars liv förändras. Det är en väldigt varm sommar och regn behövs. Ingmar hittar en rostig kran på baksidan av huset som verkar ha lite speciella  egenskaper.

Jag har läst alla kortromaner och en hel del noveller av Jonas Karlsson och är väldigt förtjust i hans sätt att skriva. Regnmannen är inget undantag. Den är underfundig och klurig och om en vanlig människa samtidigt som den riktar ljuset mot det lilla samhället, samtiden, relationen mellan far och son och mellan grannar, kommun och dess ledning. Och aktuella ämnen som klimat, varm sommar, torka. Vem minns inte förra sommaren med allt som det medfört. Allt vävs samman och blir en mycket bra berättelse.

Det är roligt, spännande, tankeväckande och lysande bra fångar Jonas Karlsson de små detaljerna och det stora. Jag log och skrattade till flera gånger när jag lyssnade. Inte minst när det handlar om Ingmars möte med grannar, kommunen, kommunledningen och hur det utvecklas – jobbar själv i kommun….

Läs eller varför inte lyssna! Jonas Karlsson läser sin egen bok och det gör han som vanligt superbra.

Jag brukar vara lite snål med toppbetyg men är det bra så är det. Regnmannen och uppläsningen får betyget 5.

Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan det kommer mer av Jonas Karlsson såväl egna böcker som inlästa. Som tur är så har jag några noveller kvar att läsa under tiden.

En lista över Jonas Karlssons böcker som uppdateras allteftersom nya tillkommer finns här.

 

 

Det straff hon förtjänar av Elizabeth George

Förra årets sista ljudbok blev Det straff hon förtjänar av Elizabeth George. George är en av mina favoritförfattare och jag har läst de flesta böckerna i serien om/med Thomas Lynley och Barbara Havers. Det här är den tjugonde i serien och frågan är om det inte är den bästa, i alla fall så är det en av de bästa. Lista över böckerna finns här.

Boken utspelas till stor del i den engelska staden Ludlow. En i samhället känd diakon, Ian Druitt, anklagas för pedofili. Häktas. Och avlider senare på den lokala polisstationen. Är det självmord eller mord? Lynley och Havers skickas till Ludlow för att undersöka saken.

George är väldigt bra på miljöer och karaktärer och i den här är hon i sitt essä. Och det är väldigt spännande från första början och hela vägen.

Jag blev jättesugen på att besöka Ludlow när jag läste boken. Den utspelas också en del i London och det är alltid kul för en anglofil som jag.

George har liksom en del andra författare en tendens att skriva tjocka böcker. Jag föredrar kortare böcker på under 300 sidor, men är en bok bra så spelar omfånget ingen roll, och det här är en bok som jag inte kunde släppa taget om. Jag sträcklyssnade och sällan har det gått så fort att lyssna på nästan 26 timmar.

Tomas Norström läser ljudboken och han läser snabbt. Kan tänka mig att det kan upplevas som för snabb uppläsning; i början kände jag att det gick lite väl fort. Men jag vande mig och tyckte om drivet i uppläsningen. Den passade till boken som har ett bra driv rakt igenom.

Jag vacklade lite mellan 4,5 eller 5 i betyg. Är lite snål ibland och delar inte ut fullpott till så många böcker, har jag märkt. Men jag tyckte om den här så mycket så den får betyget 5.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

En av böckerna som jag lyssnat på under december är Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Och jag tyckte mycket om den.

Khemiri namnger nästan inte någon av karaktärerna i boken. De är bland annat ”pappan som är en son” en ”farfar som är en pappa” och en ”flickvän som är mamma”. Och så förekommer förstås barn i berättelsen och då i form av ”ettåringen” och ”fyraåringen”. En smakbit från boken finns här. Det är ett lyckat grepp av Khemiri att inte skriva ut namn på karaktärerna – det blir allmänmänskligt och ja en person kan ju vara både flickvän och mamma och så vidare….

Det är en roman som bland annat handlar om att vara förälder, småbarnstillvaron, att få vardagen och livet att gå ihop. Relationen mellan far och son. Jag log väldigt mycket när jag lyssnade, har inte barn själv, men det är ändå hög igenkänningsfaktor (men barn finns i min omgivning och jag möter dagligen barn). Khemiri riktar också som så ofta i sina texter ljuset mot samtiden.

Det är rappt berättat och tankeväckande. Och som så många andra gånger när jag läser eller lyssnar på en bok av Khemiri så fascineras jag av leken med språket, orden. Familjehemligheter, dinosaurier, gatstenar, kärlek med mera finns där i en underbar blandning.

Hamadi Khemiri läser ljudboken och det gör han mycket bra.

En av årets bästa böcker. Betyg 5/5.

Månadens bästa bok oktober 2018

Tror att jag glömde att utse månadens bästa i september eller så var det så att tiden gick och plötsligt så kändes september långt borta. Hur det nu än var med den saken så är jag på banan nu igen när det gäller oktobers bästa.

Det var väldigt lätt för en gångs skull även om jag läste flera böcker som låg på en hög nivå och som var speciella läsupplevelser på sitt sätt, så tyckte jag mest om Olycksbarnet av Malou von Sivers. Den första delen, Mitt hjärtas oro, var väldigt bra och den andra, Olycksbarnet, tyckte jag ännu mer om. Den berörde mig starkt på flera plan.

Malou von Sivers skriver jättebra och fängslande och det är en intressant, stark och välskriven familjehistoria. Jag längtar redan efter nästa bok och hoppas det inte dröjer alltför länge innan den kommer.

Andra bloggares bästa boktips i oktober hittar du (så småningom) hos Mias bokhörna som håller i trådarna.

Omläsning, nyläsning – Lucy Barton

Brukar ni läsa om böcker? Jag gjorde det en hel del när jag var yngre – böcker som jag älskade och inte kunde få nog av. Men så ebbade det sakteligen ut och det hände bara någon enstaka gång. Kanske för att jag blev ”äldre” och upptäckte så mycket böcker som jag ville läsa. Sen jag började blogga (2013) har jag gjort en del omläsningar, inte jättemånga men några böcker har jag av olika anledningar läst om och/eller lyssnat på istället för att läsa. Jag börjar mer och mer tycka att det är en intressant upplevelse att läsa om (eller t.ex. lyssna på en bok som jag läst).

Jag har märkt att en omläsning kan bli både en om- och nyläsning och så blev det med Mitt namn är Lucy Barton som jag läst och senare lyssnade på, på engelska. Jag tyckte mycket om den när jag läste den på svenska, men jag hade läst Olive Kitteridge relativt nyligen och med den färsk i minnet så var den lite min favorit och det påverkade förstås läsningen av Mitt namn är Lucy. När jag senare lyssnade på My name is Lucy Barton så blev det en mycket starkare upplevelse än när jag läste den på svenska. Det beror förmodligen på många olika saker som att det var vid ett annat tillfälle – läsning handlar ju många gånger om tid, plats och dagsform liksom vad en läst innan. Och det är något visst att läsa på originalspråk. Elizabeth Strout skriver otroligt bra och att lyssna på boken var speciellt och det berodde mycket på uppläsningen. Suveränt läst av Kimberly Farr.

Så det blir en uppgradering av betyget för den boken. Mitt namn är Lucy Barton har jag tidigare gett betyget 3,5/5. My name is Lucy Barton får betyget 5. Jag tyckte också jättemycket om Vad som helst är möjligt. Det är också en bok som stannat kvar och som dyker upp i mina tankar och den får också toppbetyg. Det här är böcker som jag kan tänka mig att läsa om och jag kommer nog att lyssna på Vad som helst är möjligt på engelska någon gång. Kimberly Farr läser även Anything is possible.

Andarnas labyrint (Månadens bästa augusti)

Tiden går fort och det känns som längesedan jag läste Andarnas labyrint, jag höll nästan på att glömma att skriva om den bok som jag tyckte mest om i augusti.

Andarnas labyrint är den avslutande delen i serien De bortglömda böckernas gravkammare. Jag hade tänkt försöka läsa om de föregående delarna i serien innan jag läste den avslutande boken.  Dels för att jag ville det och dels för att friska upp minnet – var ett tag sen jag läste de andra delarna. Nu blev det inte så och det gjorde inte så mycket att jag inte mindes en del saker från de föregående böckerna. För när jag började läsa så vaknade minnet till liv och jag tycker att författaren tar upp och knyter ihop detaljer, karaktärer och trådar från föregående böcker på ett väldigt bra sätt.

Jag tyckte om Andarnas labyrint jättemycket. Det är en bok som har allt och lite till. Mystik, kärlek, äventyr, spänning med mera. Intrigen är kanske lite snårig men Carlos Ruiz Zafón skriver på ett sånt sätt att jag nästan inte tänkte på det när jag läste. Det är en välskriven och spännande avslutande del. En riktigt bra bladvändare.

En önskan har jag, som vore pricken över och grädden på moset, om Jonas Karlsson som läser första delen, Vindens skugga, läste in den som ljudbok. Ja egentligen hela serien, men andra delen är redan inläst av en annan.

Jag tänker inte orda om handlingen, säger bara läs! Andarnas labyrint var en bok helt i min smak, minst lika bra som Vindens skugga som jag äskade. Har du serien oläst så lyckost!

Jag funderar på vad Carlos Ruiz Zafón kommer att ge sig på härnäst. Längtar allaredan efter nya fantastiska äventyr och hoppas att det kommer fler. Som tur är har jag någon bok kvar att läsa av författaren.

Månadens bästa bok: augusti

Jag samläste boken med Tant Augusta.

Betyg 5/5

De föregående böckerna (lästa) i serien:

Vindens skugga

Ängelns lek

Himlens fånge

Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker

Förra månaden läste jag uppföljaren till Viskande skuggor av Jan-Philipp Sendker. En bok som jag sett fram mot då jag tyckte mycket om den första.

I serien (så här långt) möter läsaren journalisten Paul, tysk-amerikan, vars son har dött i en sjukdom. Paul vill vara ensam med sina minnen av sonen och isolerar sig på en ö utanför Hong Kong. Han möter Christine och livet får en ny riktning.

I Ensamhetens språk får Christine ett brev från en bror som hon inte trodde var i livet. Brodern behöver hennes hjälp och ber henne komma till en by utanför Shanghai. Christine blir omtumlad, och minnen från uppväxten dyker upp. Hon berättar för Paul om brevet och efter övervägande reser de till byn. Det visar sig att Christines svägerska lider av en mystisk sjukdom.

Det är inte deckare men spännande läsning, och jag gillar mixen spänningsroman och kärlekshistoria. Det är intressant att läsa om samhället. Och miljöerna; har inte läst så många böcker som utspelas i Shanghai och/eller Hong Kong såvitt jag kan minnas. I den andra delen får en veta mer om Christine, uppväxten, familjen. Relationen till brodern, språket. Det är många intressanta trådar i Ensamhetens språk som sammantaget gör den väldigt bra.

Paul börjar undersöka den mystiska sjukdomen och finner att det är fler än Christines svägerska som lider av den. Intressant och spännande läsning tyckte jag.

Det här är en välskriven serie helt i min smak. Den första boken är väldigt bra och Ensamhetens språk tyckte jag ännu mer om. Nu väntar jag på nästa del.

Betyg 5/5

Hur jag lärde mig förstå världen – Hans Rosling

Förra månaden lyssnade jag på Hans Roslings bok som han skrivit i samarbete med Fanny Härgestam. Det är inte så ofta som jag läser biografier men det händer. Hans Roslings bok ville jag läsa och efter att ha lyssnat och bläddrat i den vanliga boken, som innehållet en del bilder, så kan jag bara säga att jag tyckte mycket om den.

Jag har sett på flera tv-program genom åren där Rosling framträdde och förklarade olika saker. Det var inte ovanligt att han använde sig av statistik utan att det blev tråkigt. I Hur jag lärde mig förstå världen är det inte så mycket statistik utan snarare är det möten med olika människor som står i centrum.

I boken berättar Rosling hur hans längtan efter att förstå världen började, uppväxten, om föräldrarna, och att det var de som i mångt och mycket var hans skola mer än själva skolan.

Rosling beskriver svåra perioder både i det privata och i arbetet. Beslut som han var tvungen att fatta och konsekvenserna. Det har inte alltid varit enkelt.

Det känns som att Rosling var nyfiken och envis och det måste ha varit en tillgång. Han skriver i boken att en del kan ha tyckt att han var lite jobbig då han alltid bar på ett block för att skriva ner saker och ting. Han ville lära, veta mer. Han berättar också om människor som han lärt sig av och om misslyckanden. Det är en mänsklig bild som framträder. Och det är en av de saker som gör boken så läsvärd att det finns en öppenhet och personlig touch som inte blir för mycket utan lagom.

Det finns mycket värme i Roslings bok, humor och även starka avsnitt både när det gäller hans eget liv och i arbetet. Jag tyckte att det här var väldigt intressant läsning och spännande. Hur jag lärde mig först världen är entusiastisk, engagerad och visar på många sätt att ingenting är omöjligt. Så upplevde jag att Hans Rosling i mångt och mycket var.

Anders T Olsson läser ljudboken och det tycker jag att han gör bra.

Mitt betyg: 5/5