De ensamma av Håkan Nesser

Jag fortsätter lyssna på Håkan Nessers serie om/med Barbarotti. Förra månaden lyssnade jag på den fjärde delen De ensamma.

Den var obehagligast hittills i serien och av alla de böcker som jag läst så här långt av författaren. Det är sällan blodigt i Nessers böcker, i alla fall inte de jag läst, och det gäller även i De ensamma. Här är det snarare karaktärernas liv, personligheter, händelser som sätter tonen och gör det obehagligt. Det är en styrka i sig tycker jag.

Det är en intressant grundstory om ett gäng nyexade Uppsalastudenter, tre par, som på 70-talet när de är i tjugoårsåldern skaffar en buss och reser genom järnridån och in i Östeuropa. Det som de upplever under den resan påverkar dem och deras liv förändras. Hur visar sig i mångt och mycket trettiofem år senare då deras situation som jämna par inte längre ser likadan ut. Gunnar Barbarotti får en utredning som visar sig ha upprepats på ett väldigt obehagligt sätt.

De ensamma är lite väl lång. Pappersboken är på cirkus 500 sidor och ljudboken kändes lång. Ibland lite seg. Jag höll på med den ganska länge. Det kom andra böcker emellan som jag behövde fokusera på och den hamnade några gånger på vänt. Det är lite segt när det blir utdraget, föredrar att lyssna mer ihållande.

Jag tycker om karaktären Gunnar Barbarotti och att böckerna i serien känns mer som vanliga romaner än deckare/kriminallitteratur. Det här är inte en av de böcker som jag tyckt mest om av Nesser men jag tyckte om den. Den skiljer sig från de andra i serien och jag tycker att Nessers berättelser är ganska olika varann. Det uppskattas.

På omslaget till boken som jag lyssnade på, på Nextory, står det att Torsten Wahlund läser ljudboken, men det är Nesser som läser och som vanligt gör han det väldigt bra. Nessers uppläsningar är en anledning till att jag hellre lyssnar än läser.

Betyg 3,5/5

Annonser

Söndagens smakbit: De ensamma

Då är vi inne i mars och som vanligt så här på söndagen kan en dela med sig av en smakbit från boken som läses. Det är Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna denna vecka.

Det har varit/är en lugn helg efter en ganska intensiv vecka. Idag ska jag gå på teater med några vänner  – ska bli trevligt, även om snöovädret mest lockar till att krypa ihop med en bra bok och kolla på tv-serier. Men lite läsning kommer det nog också att bli. Jag fortsätter med temaläsning Håkan Nesser böcker och håller nu på med fjärde Barbarotti boken, De ensamma, som jag lyssnar på. Jag har lyssnat på nästan halva boken, men smakbiten kommer från kapitel två.

Gåsaklyftan. Han var inte säker på att den hette så egentligen, men den hade fått det namnet förra gången. Gåsaklinten och Gåsastupan var vedertagna begrepp, men Gåsaklyftan? Han visste inte. Förra gången. Hur många år sedan var det? 1975. Trettiofem år med andra ord. En mansålder som det hette. Men antagligen hade han ingen föraning. Om man skulle vara ärlig. Det var inte förrän han stod däruppe på klintkanten och stirrade ner på Luther och på kroppen som låg där, bägge två befann sig gott och väl tjugofem meter nedanför honom, som det där gamla dök upp. Men när det väl gjorde det svindlade tanken. Jag drömmer, tänkte Elis Bengtsson. Det är inte möjligt att samma sak händer en gång till.

Trevlig söndag!