Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Jag tyckte mycket om de tre första böckerna i Neapelserien, Min fantastiska väninna, Hennes nya namn och  Den som stannar, den som går. Och jag beslöt mig för att läsa den avslutande delen, Det förlorade barnet, ganska tätt efter den tredje boken. Ibland vill jag vänta innan jag läser nästa del i en serie, sas suga på karamellen lite, men det kan också leda till att tiden går och serier inte avslutas och lite så är det för mig när det gäller serien om Maj av Kristina Sandberg som jag inte har läst sista delen av. Så när det kom till Ferrantes serie så bestämde jag mig för att läsa böckerna ganska snabbt efter varandra.

Den fjärde delen är på nästan femhundra sidor och jag är egentligen inte något fan av tjocka böcker – det finns de som är bra men många blir lite för utdragna. När det gäller Det förlorade barnet så tyckte jag att det var spännande läsning och jag tänkte nästan inte alls på sidantalet när jag läste. Jag gjorde ett par kortare uppehåll då den fick vila pga att jag läste annat, och det gick lätt att plocka upp den och fortsätta.

Det är en serie med många karaktärer och det är bra att det finns ett register att använda vid behov.

I Det förlorade barnet så är det medelåldern och åldrandet som står i fokus. Elena flyttar tillbaka till Neapel. Hennes författarskap har nu nått en ytterligare dimension och är mer etablerat. Elena och Lila blir grannar under en tid och hjälper varandra med barnen. Det händer mycket i den avslutande delen och det är flera skeenden som berörde mig starkt. Händelser som jag inte går in närmare på för det finns en risk att jag spoilar.

Jag läste Det förlorade barnet, liksom de andra delarna, med stor behållning och lite tomt är det efter att ha följt Elenas och Lilas liv från barndomen till åldrandet. En av de saker som jag tycker mest om med den här serien är att den skildrar människors olika sidor med avundsjuka, hatkärlek, makt. Livet, människor, vänskap och relationer är sällan perfekta och Ferrante riktar ljuset mot alla dess sidor.

Många gånger brukar delar i en serie vara lite ojämna av olika anledningar. När det gäller Neapelserien så tycker jag att den har en jämnhet som är ganska imponerande; den har varit bra från första boken och bara blivit bättre och bättre. Det är en serie som har passat mig på väldigt många sätt och den har fått mig att fundera över livets olika faser, vänskap och mycket annat.

Betyg 5/5

 

 

 

 

 

 

Annonser

Läsningen och Månadens bästa bok augusti

Det har blivit dags att summera förra månadens läsning och utse månadens bästa hos Mias bokhörna.

Det känns som att jag läste väldigt många bra böcker juni- augusti. Av de deckare som lästes tyckte jag mest om I stoft och aska  av Anne Holt.

Sen läste jag bland annat Blybröllop av Sara Paborn, Det förlorade barnet av Elena Ferrante och Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson. Tre böcker som jag tyckte stack ut lite extra.

Månadens bästa? Jag tycker det är svårt att välja bara en då jag läste så många bra och när en läser olika genrer. Men det får bli Blybröllop för att det var en sån speciell läsupplevelse och den avslutande delen i Neapelserien, Det förlorade barnet. En serie som passat mig väldigt bra i stort.

Fler recensioner kommer framöver. Länken till titeln går till recensionen.

 

Söndagens smakbit

Det är söndag och Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten (länkar sen) är tillbaka från sommaruppehållet. Jag är på resande fot, och bloggar lite via mobilen. Håller som vanligt på med flera böcker varav den ena är den avslutande delen i Neapelserien, Det förlorade barnet som jag sett fram mot att läsa och kommit igång med ganska snabbt efter dem tredje vilket känns bra. Smakbiten kommer från s. 54.

 

Jag lugnade mig först när Pietro efter en stund kom och knackade på dörren och lågt och oväntat mjuk i rösten sade: ”Öppna inte, jag ber dig inte att släppa in mig, jag vill bara säga att jag inte ville det här. Det är för mycket, inte ens du förtjänar det.”

Trevlig söndag! 🙂

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Jag tyckte mycket om de två första delarna i Ferrantes Neapelserie, Min fantastiska väninna och Hennes nya namn,och förra månaden läste jag den tredje Den som stannar, den som går.

Det här är en serie som passar mig väldigt väl. Jag tycker om att följa Elenas och Lilas liv från barndomen, ungdomen och framåt. Den tredje delen berör åren mitt i livet. En av de saker som jag tycker genomgående är intressant är vänskapsrelationen och alla dess sidor. Men det finns mycket mer i den här fina serien som tilltalar mig. Som att läsa om tiden, Italien, och särskilt i den här – den politiska situationen, Lilas engagemang för bättre arbetsvillkor och Elena som givit ut en bok och nu kämpar med nästa. Och så kärleken. För att nämna några saker.

Det tar ganska lång tid innan Lila kommer in personligen i handlingen i den här delen och det tyckte jag gjorde att det blev lite mer av Elenas berättelse samtidigt som Lila figurerar från början.

Jag hade mycket runt mig när jag läste den tredje delen och den hamnade på vänt ett par gånger. Men det gick lätt att plocka upp den och fortsätta med läsningen. Det finns ett personförteckning i början och en kort sammanfattning över en del händelseförlopp, och det tycker jag är bra om en skulle behöva friska upp minnet.

Jag tyckte att andra halvan av boken var den starkaste och mest intressanta. Kanske för att jag hade möjlighet att ge boken mer tid och uppmärksamhet då.

Hur ska den här serien avslutas? Det är jag väldigt nyfiken på och det kommer nog inte att dröja så länge innan jag läser Det förlorade barnet. Köar på den på bibblan och jag har bra placering…..

Det är lite vanskligt att betygsätta de här delarna enskilt då de hör samman och kanske ångrar jag mig när jag läst den avslutande boken. Den som stannar, den som går får betyget 4,5/5. Det var en av de böcker som jag tyckte mest om förra månaden.

Söndagens smakbit: Den som stannar, den som går

Som vanligt så här på söndagen kan en dela med sig av en smakbit ur boken som läses hos Mari och Flukten fra virkeligheten. 

Fast jag har flera böcker på gång kunde jag inte låta bli att börja på en ny i morse. Valet föll på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit, kändes helt enkelt som att den legat länge nog i läshögen. Jag tyckte mycket om de två första delarna och det ska bli intressant att följa Elena och Lila och se hur det utvecklas i Den som stannar, den som går.

Vi var i höjd med folkskolan när en ung man som jag inte kände igen sprang om oss och andfått ropade att man hade hittat en död kvinna på en gång bredvid kyrkan. Vi skyndade oss genom parken och Lila drog mig in i hopen av nyfikna, knuffade mig omilt fram. Kvinnan låg på ena sidan, hon var oerhört tjock och hade en gammalmodig mörkgrön regnkappa på sig. Lila kände genast igen henne, men det gjorde inte jag… (s. 15-16)

Fler smakbitar finns här. Hoppas ni får en fin söndag!

Bokåret 2016

book-1112467_1280

En bit in på det nya året har det blivit dags att göra en sammanfattning över 2016 års läsning och utmaningar.

Jag läste 67 böcker (varav 1 novell och 17 ljudböcker).

Jag läste en hel del nya författare under året. 34. Ett par av författarna läste jag också mer än en bok av: Elena Ferrante och Håkan Nesser. Jag började också med Temaläsning Håkan Nesser böcker. Jag läste 3 böcker av Nesser förra året och fortsätter med temaläsningen under 2017.

Som sagt många nya författare men inte mer än 6 av Boktolvans. Det blev således inte tredje gången gillt 2016…..

Jag läste två engelska böcker i min utmaning Böcker på engelskaA Lesson In Secrets av Jacqueline Winspear och The Prince of Mist av Carlos Ruiz Zafon. Målet är att läsa minst fem och det gick sisådär men det kunde ha blivit färre ändå.

Sen hoppade jag också på Lyrans Jorden Runt V utmaning men det var under en hektisk period och det blev inte så många böcker lästa, men de finns ju kvar till en annan gång….Och förra året deltog jag också i Mias Spänningsutmaning och Månadens bästa bok. Roliga aktiviteter som känts lite lättare då jag läser en hel del spänning. Månadens bästa bok har varit lite klurigare då jag läst så många bra böcker.

Den utmaning som det gick bäst med var Kaosutmaningen. Det verkar helt enkelt som att lite kaos i tillvaron är min melodi. Resultat: 26/35.

Några av de bästa böckerna som jag läste förra året nedan:

hennes-nya-namn tennison arthur-gatuhunden-som-lamnade-djungeln eugen kallmanns ögon honan-som-dromde-om-att-flyga störst av allt offline-holt pingvinlektionerna Vi Kim Thuy barn-44den perfekte vännen jonas karlssonden-som-glommer-bild

 

Hoppas att det blir ett bra (läs)år 2017!

 

Hennes nya namn av Elena Ferrante

hennes-nya-namnI våras läste jag Min fantastiska väninna i den omtalade Neapelserien om barndomsvännerna Lila och Elena. Jag tyckte mycket om Min fantastiska väninna. Det kändes som en serie som skulle passa mig.

Förra månaden läste jag uppföljaren Hennes nya namn. Det är inte helt ovanligt att andra delen i en serie kan vara lite svagare, men jag tyckte om möjligt ännu mer om uppföljaren. Den tar i mångt och mycket vid där Min fantastiska väninna slutar. Lila har gift sig med Stefano. Äktenskapet får en fruktansvärd start; hon blir våldtagen och misshandlad på bröllopsnatten. I boken reser hon till ön Ischa pga hälsan och Elena följer med som sällskapsdam. Och händelserna där, det är stark, intressant och spännande läsning.

Jag kunde nästan inte sluta läsa Hennes nya namn samtidigt som jag inte ville att den skulle ta slut. En av de saker som jag fängslas som mest av i den här serien är skildringen av Lilas och Elenas vänskapsrelation. Den är inte tillrättalagd och känns på många sätt äkta då den inte bara synliggör samhörigheten utan också saker som avundsjuka och hatkärlek.

Hur kommer det att gå för Lila och Elena i livet, med vänskapen. Jag väntar ivrigt på  att få veta det. Står redan i kö på ”Den som stannar, den som går”och har en ganska bra placering.

Betyg 5/5

Månadens bästa bok, november.