Omläsning, nyläsning – Lucy Barton

Brukar ni läsa om böcker? Jag gjorde det en hel del när jag var yngre – böcker som jag älskade och inte kunde få nog av. Men så ebbade det sakteligen ut och det hände bara någon enstaka gång. Kanske för att jag blev ”äldre” och upptäckte så mycket böcker som jag ville läsa. Sen jag började blogga (2013) har jag gjort en del omläsningar, inte jättemånga men några böcker har jag av olika anledningar läst om och/eller lyssnat på istället för att läsa. Jag börjar mer och mer tycka att det är en intressant upplevelse att läsa om (eller t.ex. lyssna på en bok som jag läst).

Jag har märkt att en omläsning kan bli både en om- och nyläsning och så blev det med Mitt namn är Lucy Barton som jag läst och senare lyssnade på, på engelska. Jag tyckte mycket om den när jag läste den på svenska, men jag hade läst Olive Kitteridge relativt nyligen och med den färsk i minnet så var den lite min favorit och det påverkade förstås läsningen av Mitt namn är Lucy. När jag senare lyssnade på My name is Lucy Barton så blev det en mycket starkare upplevelse än när jag läste den på svenska. Det beror förmodligen på många olika saker som att det var vid ett annat tillfälle – läsning handlar ju många gånger om tid, plats och dagsform liksom vad en läst innan. Och det är något visst att läsa på originalspråk. Elizabeth Strout skriver otroligt bra och att lyssna på boken var speciellt och det berodde mycket på uppläsningen. Suveränt läst av Kimberly Farr.

Så det blir en uppgradering av betyget för den boken. Mitt namn är Lucy Barton har jag tidigare gett betyget 3,5/5. My name is Lucy Barton får betyget 5. Jag tyckte också jättemycket om Vad som helst är möjligt. Det är också en bok som stannat kvar och som dyker upp i mina tankar och den får också toppbetyg. Det här är böcker som jag kan tänka mig att läsa om och jag kommer nog att lyssna på Vad som helst är möjligt på engelska någon gång. Kimberly Farr läser även Anything is possible.

Annonser

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Jag tyckte mycket om Olive Kitteridge som jag läste för ett par månader sen, och nu har jag läst Mitt namn är Lucy Barton.

I den belyser författaren relationen mellan mor och dotter. Lucy försöker återhämta sig efter en operation, då modern som hon inte har pratat med på flera år kommer på besök. Kan de hitta tillbaka till varandra? En väg som de försöker närma sig varandra på är att prata om människor bakåt i tiden.

Jag har läst en del böcker om mödrar, relationen mor-dotter (och även mor-son) senaste tiden. Alla lite olika skildringar, intressanta på sitt sätt. Elizabeth Strout är bra på att lyfta fram komplexiteten i relationer, nyanserna, spänningarna.

Jag hade höga förväntningar på Mitt namn är Lucy Barton vilket nog beror på att jag hört i stort sett bara gott om den och att jag gillade Olive Kitteridge väldigt mycket bidrog nog också. Mitt namn är Lucy Barton är välskriven och intressant men jag upplevde ett slags avstånd till berättelsen och karaktärerna. Kanske berodde det på min läsning; ibland behöver en läsa vissa böcker lite mer på djupet och läsupplevelser handlar också mycket om rätt tid, plats och så vidare.

Det låter kanske som att jag inte tyckte om Mitt namn är Lucy Barton, men det gjorde jag. Det finns episoder, ord, meningar i skildrandet av Lucy och moderns relation som jag stannade upp vid och funderade kring. Och det är välskrivet och intressant läsning. Elizabeth Strout skriver bra och det är en författare som jag håller ögonen på. Och jag ser fram mot att så småningom läsa Vad som helst är möjligt.

Betyg 3,5/5

Söndagens smakbit: Mitt namn är Lucy Barton

Första söndagen i juni och det blir att åka ut en sväng på landet. Men först tänkte jag dela med mig av en smakbit. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Jag tyckte mycket om Olive Kitteridge av Elizabeth Strout och kände att jag ville läsa fler böcker av författaren. För ett tag sen lånade jag hem Mitt namn är Lucy Barton och nu kände jag att det får bli min nästa bok. Smakbiten kommer från de första raderna i boken, sidan 7. Texten är lite sned, hoppas att det ändå går att läsa 😉

Trevlig söndag!

Olive Kitteridge av Elizabeth Strout

Jag har läst Olive Kitteridge av Elisabeth Strout. En bok som jag blev nyfiken på när den kom och noterade på läslistan. Sen ”glömde” jag bort den lite i bokfloden, men så blev jag påmind om den och kände att det var dags att läsa.

Boken består av tretton berättelser i vilka läsaren får följa Olive Kitteridge, pensionerad lärare, maken Henry, apotekare, och många andra karaktärer. De utspelas övervägande i och runt kuststaden Crosby i Maine. Berättelserna hör i mångt och mycket samman. De skildrar bland annat Olive och Henrys långa äktenskap, livet. Jag tänkte lite på Alice Munro när jag läste. Elisabeth Strout är liksom Munro väldigt bra på att skildra det vardagliga, karaktärer, händelser och upplevelser.

Olive Kitteridge är en fascinerande karaktär att läsa om. Jag har bestämt mig för att framöver se tv-serien på HBO med Francis McDormand i rollen. Jag har hört mycket gott om den och Francis McDormand är en av mina favoritskådisar och det känns som att det nästan inte kan bli annat än bra.

Olive Kitteridge är min första bok av Elisabeth Strout och jag tyckte mycket om den. Strout är en författare att lägga på minnet och läsa fler böcker av.

Betyg 4+/5

 

Söndagens smakbit: Olive Kitteridge

Det har blivit dags att lite senare än vanligt att dela med mig av en smakbit från en av böckerna som jag läser. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Det har varit en bra läspåsk så här långt: läst ut Kolibri, lyssnat klart på en ljudbok och börjat på ett par nya böcker. En av dem är Olive Kitteridge av Elizabeth Strout som också går som tv-serie på HBO med bland andra Francis McDormand. Kanske ser jag också den när jag läst ut boken; har iaf lagt till den till min serielista.;) Det var svårt att välja smakbit och jag tog en rakt av.

När de åt lunch hemma på lördagen blev det varma smörgåsar med krabba och ost. Christopher höll just på att stoppa sin smörgås i munnen när telefonen ringde och Olive gick för att svara. Utan att någon bett honom om det väntade Christopher med smörgåsen i handen. Det var som om Henry inom sig tog ett fotografi av det ögonblicket, av att sonen instinktivt tog hänsyn till sin mor, samtidigt som de hörde Olives röst från rummet intill: ”Men stackars barn”, sa hon, och Henry skulle aldrig glömma hennes tonfall – det var fyllt med sådan förfäran att det var som om den Olive hon var i vanliga fall helt hade försvunnit. (s. 32-33)