Söndagens smakbit: Damkören i Chilbury

Veckorna rullar på snabbt och det är söndag igen. Som vanligt kan en dela med sig av en smakbit ur boken som läses hos Mari och bloggen Flukten fra virkeligheten. (Inlägget har inte kommit upp i skrivande stund). Det har varit fullt upp i veckan och det lär inte minska de kommande, hösten har slagit till på alla håll och kanter. En del har jag hunnit läsa och dagens smakbit kommer från Damkören i Chilbury av Jennifer Ryan. Mer information om boken finns här.

När jag sprang ifatt henne kom jag ihåg var jag hade sett namnet Allicot Farm. Det är en gård på andra sidan Litchfield. Mrs Gibbs i handelsboden började sälja honung därifrån i förra månaden. Jag undrade hur gubben George har kommit över sitt förråd av godsaker och hur de har nått mrs Gibbs. Och på vilket vis mr Slater är inblandad. Jag tänker inte säga något till Venetia tills vidare. Hon får tigga och be om hon ska få det ur mig. Det bästa är nog att tiga med alltsammans tills jag själv kan få någon praktisk nytta av det. (s. 140)

 

Annonser

Söndagens smakbit: Hunden som vågade drömma

Den här veckan har det varit mer än fullt upp och efter att ha jobbet sex dagar på raken skönt med ledig söndag. Som vanligt kan en dela med sig av en smakbit ur boken som läses hos Mari och bloggen Flukten fra virkeligheten. Det har, förstås, inte blivit så mycket läst under veckan men jag har läst en bok. Och häromdagen började jag läsa Hunden som vågade drömma av Sun-Mi Hwang som skrivit Hönan som drömde om att flyga – underbar bok. Hunden som vågade drömma är också väldigt fin. Den handlar om hunden Tufsen som pga sitt lite speciella utseende alltid känt sig lite utanför. Mer info om boken finns här.

”Förbannat också. Svek är så plågsamt”, fräste den gamla katten uppifrån muren.

”Det var en märklig sak att säga”, sa Tufsen. ”Jag begriper inte vad du pratar om.”

”Det betyder att man inte kan lita på någon här i världen.”

Tufsen sneglade ofrivilligt på katten. Hon visste hur det kändes.

Den gamla katten gned sig om ögonen och om nosen med tassen. ”Ser jag hemskt gammal ut?”

Tufsen svarade inte.

”Jag menar, mina ögon har blivit sämre. Och mitt luktsinne är försvagat.”

”Vad är det för fel med att åldras?”, undrade Tufsen.

”Precis”, muttrade katten. ”Vad är det för fel med att åldras?. Jag har bott hos min ägare i tio år, och nu har hon tagit hem en ny katt. Kan du förstå hur det känns?”

Tufsen tyckte synd om henne. Om det inte hade varit för hennes gräsliga odör hade Tufsen kanske till och med glömt att hon var katt.

(s. 166-167)

 

 

 

Söndagens smakbit: Se mig, Medusa

Det känns som att veckorna går fort och det är söndag igen. Som vanligt kan en dela med sig av en smakbit ur boken som läses hos Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten (Inlägget har inte kommit upp i skrivande stund). Den här helgen har inte riktigt blivit så lugn som jag hade tänkt mig, med fixandet av både det och ena och andra så har det hittills inte blivit så mycket läst. Och idag blir det nog inte heller så mycket förrän mot kvällen i så fall. Jag har som vanligt ett par böcker på gång och dagens smakbit kommer från början av Se mig, Medusa av Torkil Damhaug. Med reservation för eventuella skrivfel då jag inte har tillgång till texten.

-Jag har väntat hela dagen, upprepade hon, nu med förtvivlan i rösten. Jag har en efterlysning. Polisen måste snart göra något.

Besökaren var en man i fyrtio års åldern. Han hade en handsydd kostym och under den en enkel pärlgrå skjorta. Den var uppknäppt i halsen utan att han för den skull såg mindre välklädd ut.

-Jag kom så fort jag kunde, sa han och kastade en blick på klockan.

-Det gäller min man, fortsatte kvinnan. Han kom inte hem igår kväll.

-Jaha, svarade besökaren och satte sig på sängkanten mittemot henne.

-Han är alltid noga med att höra av sig till mig, men den här gången har jag inte hört ett ljud. Jag befarar det värsta.

Hon fuktade överläppen med tungan och log tappert.

-Vet du vad det värsta är?

Besökaren drog en hand genom sitt halvlånga till synes nyklippta hår. Han visste vad som skulle komma.

-Det värsta är…..stönade kvinnan och spärrade upp ögonen som om hon var rädd.

-Har du fått tillräckligt att dricka idag? avbröt besökaren och verkade plötsligt väldigt fixerad vid det.

Hon såg inte ut att höra honom.

-Gestapo, viskade hon med tårfyllda ögon. Jag tror inte min man någonsin kommer tillbaka.

Söndagens smakbit: Ditt liv och mitt

Så är det söndag igen och som vanligt kan en dela med sig av en smakbit ur boken som läses hos Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Med jobbstart och allt annat så har det inte blivit så mycket läst under  veckan men jag har lyssnat klart på Lucy Dillons senaste. Dagens smakbit kommer från Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson som jag nog kommer att lyssna klart på i dag. Smakbiten kommer från början av boken. Med reservation för eventuella skrivfel då jag inte har tillgång till texten.

Jag har fått på mig kappan, men har inte hunnit knäppa den när jag plötsligt står på perrongen med resväskan bredvid mig och kommer till sans igen. Herregud! Jag är i Lund. Varför i all världen har jag gått av tåget i Lund? Det är ju korkat. Jag är en idiot. Tyvärr uttrycker jag mig på ungefär samma sätt som man gjorde förr i världen, på den riktigt goda tiden, och följaktligen tvingar Den Andre mig att bita mig lite i tungan som straff. Under tiden hinner jag konstatera att tåget står kvar på perrongen, att dörren till min vagn fortfarande är öppen och under ett andetag är jag frestad att hoppa upp på det igen, att släpa in väskan och tränga mig tillbaka in på min reserverade plats. Sekunden senare inser jag att det inte låter sig göras. Det skulle se för konstigt ut. Knasigt fruntimmer hoppar av tåget för att omedelbart hoppa på det igen. Nej det går inte an. Det är alzheimervarning på ett sådant beteende. Jag har gått av i Lund, alltså är jag tvungen att stanna i Lund. Åtminstone över natten.

Trevlig söndag!

Söndagens smakbit: I stoft och aska

Det har gått en vecka igen och som vanligt så här på söndagen kan en dela med sig av en smakbit från boken som läses hos Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Jag läser som vanligt flera böcker parallellt, igår började jag på I stoft och aska. Jag har läst väldigt många böcker av Anne Holt som är en av mina favoritförfattare och den förra Offline gillade jag mycket. I stoft och aska har börjat lovande och jag hoppas att den är minst lika spännande. Smakbiten kommer från s.9.

Även om mannen vid kaffeautomaten nu var nästan skallig och dessutom mycket smalare än senast de träffades kände Kjell Bonsaksen igen honom så snart de hade utbytt en blick. Ögonen var stora och ovanligt djupt liggande i det magra, nästan insjunkna ansiktet.

De utstrålade ingenting.

Inte nyfikenhet, inte ondska. Inte glädje, inte ens att främlingen hade känt igenom honom också. Det fanns inte en skymt av förebråelse i dem medan mannen tryckte fast locket på muggen och med lugna steg närmade sig den korvmumsande polismannen. Han stannade en meter ifrån honom.

-Du visste att jag var oskyldig, sa han lågt.

Söndagens smakbit

Det är söndag och Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten (länkar sen) är tillbaka från sommaruppehållet. Jag är på resande fot, och bloggar lite via mobilen. Håller som vanligt på med flera böcker varav den ena är den avslutande delen i Neapelserien, Det förlorade barnet som jag sett fram mot att läsa och kommit igång med ganska snabbt efter dem tredje vilket känns bra. Smakbiten kommer från s. 54.

 

Jag lugnade mig först när Pietro efter en stund kom och knackade på dörren och lågt och oväntat mjuk i rösten sade: ”Öppna inte, jag ber dig inte att släppa in mig, jag vill bara säga att jag inte ville det här. Det är för mycket, inte ens du förtjänar det.”

Trevlig söndag! 🙂

Söndagens smakbit: Fyren mellan haven

Den här veckan har rullat förbi ganska fort, blev ju lite färre arbetsdagar, inte helt fel och den första semesteromgången närmar sig vilket inte känns så dumt. 😉 Men nu är det dags för en smakbit, det är Mari och bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. I skrivande stund har inte inlägget kommit upp ännu.

Jag lyssnar på Fyren mellan haven av M. L. Stedman som jag kanske är sist på bollen på, men nu så. Den har ju kommit som film och jag kände att jag ville läsa boken först innan jag ser den. Lite ovanligt då jag ganska sällan numera ser filmen efter att jag läst boken, det blir för det mesta antingen eller och oftast väljer jag boken före filmen. Men nu kände jag att det nog kan komma att bli båda och kanske blir det också så….. Smakbiten kommer från kapitel 3 i e-ljudboken. Med reservation för eventuella skrivfel då jag inte har tillgång till texten.

Tom gick uppför de etthundraåttiofyra trappstegen till lanterninen och öppnade dörren till fyrbalkongen. Vinden kastades över honom som ett rovdjur och pressade honom tillbaks mot dörröppningen till han hade samlat tillräckligt med styrka för att kasta sig ut och hugga tag i järnräcket.

För första gången tog han in hela landskapet. Där han stod, högt ovanför havsytan, blev han som hypnotiserad av det branta fallet rakt ner i havet som vräkte sig mot klipporna precis under honom. Vattnet slog upp som mjölkvit målarfärg, ibland hann skummet rinna undan så pass att en djupblå underton kunde anas. I andra ändan av ön bildade en rad stora stenblock en vågbrytare mot bränningarna vilket innebar att vattnet där innanför var stilla som i ett badkar. Det kändes som om han hängde ner från himlen snarare än reste sig från marken.

Trevlig söndag!