En av de böcker som jag har läst under sommaren är Röde orm, läst i Lyrans klassikerutmaning. Röde orm gavs ursprungligen ut i två delar: Sjöfarare från västerled, 1941, och Hemma och i österled,1945. Boken handlar om Orm – kallad Röde orm pga sin hårfärg. Så här skriver Adlibris om den: ”Orms äventyr börjar när han som yngling av en slump hamnar på ett vikingaskepp. Hans fortsatta öden berättas i dråpliga episoder om hans tid som galärslav och livvakt hos kalifens visir Almansur i Hispanien, om julgillet hos danernas kung Harald Blåtand, om engelske kung Ethelreds silver och utfärden österut efter bulgarguldet. Hans resor kantas av möten med judiska silversmeder, irländska munkar, isländska skalder, vilda patzinaker och med sig har han ständige följeslagaren Toke.”
Röde orm är en klassiker som jag länge velat läsa och i juli blev det av. Jag tyckte att det var intressant och ganska spännande med Orms liv, resor och äventyr. Det händer mycket och är full fart. Sen är det det där med humor. Det är svårt. Jag är och kan vara lite svårflörtad ibland när det gäller humor i böcker och filmer. Det är så individuellt och har med så många olika saker att göra som humör, dagsformen, tillfället och så förstås hur det är skrivet, utfört, sammanhanget. När jag läste Röde orm tyckte jag att den var mer intressant och spännande. Men den har helt klart sina poänger, är underfundig, och ganska rolig här och var.
Jag började med att lyssna på ljudboken, uppläst av Stephan Karlsén. Men jag störde mig på uppläsningen, som jag tyckte var fånig och inte särskilt lyckad, så jag bytte till vanliga boken.
Jag tyckte att den andra delen, Hemma och i österled, var intressantare än den första, Sjöfarare från västerled. Jag vet inte riktigt om det berodde på att jag bytte läs-format vilket jag gjorde i slutet av första delen eller om det var boken i sig. Kanske en kombination. Hur som helst så känns det bra att ha läst Röde orm och kunna pricka av en till läst klassiker.
