Olive Kitteridge av Elizabeth Strout

Jag har läst Olive Kitteridge av Elisabeth Strout. En bok som jag blev nyfiken på när den kom och noterade på läslistan. Sen ”glömde” jag bort den lite i bokfloden, men så blev jag påmind om den och kände att det var dags att läsa.

Boken består av tretton berättelser i vilka läsaren får följa Olive Kitteridge, pensionerad lärare, maken Henry, apotekare, och många andra karaktärer. De utspelas övervägande i och runt kuststaden Crosby i Maine. Berättelserna hör i mångt och mycket samman. De skildrar bland annat Olive och Henrys långa äktenskap, livet. Jag tänkte lite på Alice Munro när jag läste. Elisabeth Strout är liksom Munro väldigt bra på att skildra det vardagliga, karaktärer, händelser och upplevelser.

Olive Kitteridge är en fascinerande karaktär att läsa om. Jag har bestämt mig för att framöver se tv-serien på HBO med Francis McDormand i rollen. Jag har hört mycket gott om den och Francis McDormand är en av mina favoritskådisar och det känns som att det nästan inte kan bli annat än bra.

Olive Kitteridge är min första bok av Elisabeth Strout och jag tyckte mycket om den. Strout är en författare att lägga på minnet och läsa fler böcker av.

Betyg 4+/5

 

Annonser

Söndagens smakbit: Olive Kitteridge

Det har blivit dags att lite senare än vanligt att dela med mig av en smakbit från en av böckerna som jag läser. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Det har varit en bra läspåsk så här långt: läst ut Kolibri, lyssnat klart på en ljudbok och börjat på ett par nya böcker. En av dem är Olive Kitteridge av Elizabeth Strout som också går som tv-serie på HBO med bland andra Francis McDormand. Kanske ser jag också den när jag läst ut boken; har iaf lagt till den till min serielista.;) Det var svårt att välja smakbit och jag tog en rakt av.

När de åt lunch hemma på lördagen blev det varma smörgåsar med krabba och ost. Christopher höll just på att stoppa sin smörgås i munnen när telefonen ringde och Olive gick för att svara. Utan att någon bett honom om det väntade Christopher med smörgåsen i handen. Det var som om Henry inom sig tog ett fotografi av det ögonblicket, av att sonen instinktivt tog hänsyn till sin mor, samtidigt som de hörde Olives röst från rummet intill: ”Men stackars barn”, sa hon, och Henry skulle aldrig glömma hennes tonfall – det var fyllt med sådan förfäran att det var som om den Olive hon var i vanliga fall helt hade försvunnit. (s. 32-33)