Människa utan hund av Håkan Nesser

Förra månaden lyssnade jag på Människa utan hund som är den första delen i Barbarottiserien av Håkan Nesser. Författaruppläsning.

Det är december i Kymlinge. Familjen Hermansson har samlats för att fira 105-årsdagen: Pappa Karl-Erik fyller 65 och äldsta dottern Ebba 40. Men det blir inte som de tänkt sig. Natten före det stora firandet går Robert, sonen i familjen, ut på en promenad och kommer inte tillbaka. Natten efter försvinner Ebbas son Henrik. Gunnar Barbarotti blir tillsatt att utreda.

Jag har kommit in i ett slags flow när det gäller böcker av Håkan Nesser, är väldigt förtjust i hans sätt att skriva och gillar att han skriver olika slags böcker. Första boken som jag läste (lyssnade) av Nesser var Elva dagar i Berlin och den skiljer sig ganska rejält från de som jag läst/lyssnat på efter. Det har bland annat varit boken om hunden Norton, Eugen Kallmans ögon och Barins triangel. Lista över Nessers böcker finns här.

Människa utan hund är som sagt den första delen i serien om Gunnar Barbarotti. Jag tycker om karaktären Barbarotti – han är på något sätt ganska vanlig och ”mänsklig”. Det är skönt att läsa om en polis som inte har alkoholproblem.

I början och en bit in tyckte jag att det flöt ihop lite vilka de olika karaktärerna i familjen Hermansson är, vem som var släkt med vem och hur. Det blev tydligare när jag lyssnat ett tag så att det blev så i början kan ha berott på att det blir annorlunda när en lyssnar och inte ser själva texten.

Människa utan hund är inte en renodlad deckare – den är mer som en roman med lite deckarstuk och det tyckte jag om. Den är spännande utan att vara massa action och det är en intressant intrig som också känns skrämmande. Storyn är lite åt det mörkare hållet men den är också filosofisk och så Nessers lite torra humor. Sen är det (förstås) Nessers uppläsning, den höjer boken ytterligare. I skrivande stund lyssnar jag på den andra delen i den här serien.

Betyg -4/5

Annonser

Andarnas labyrint (Månadens bästa augusti)

Tiden går fort och det känns som längesedan jag läste Andarnas labyrint, jag höll nästan på att glömma att skriva om den bok som jag tyckte mest om i augusti.

Andarnas labyrint är den avslutande delen i serien De bortglömda böckernas gravkammare. Jag hade tänkt försöka läsa om de föregående delarna i serien innan jag läste den avslutande boken.  Dels för att jag ville det och dels för att friska upp minnet – var ett tag sen jag läste de andra delarna. Nu blev det inte så och det gjorde inte så mycket att jag inte mindes en del saker från de föregående böckerna. För när jag började läsa så vaknade minnet till liv och jag tycker att författaren tar upp och knyter ihop detaljer, karaktärer och trådar från föregående böcker på ett väldigt bra sätt.

Jag tyckte om Andarnas labyrint jättemycket. Det är en bok som har allt och lite till. Mystik, kärlek, äventyr, spänning med mera. Intrigen är kanske lite snårig men Carlos Ruiz Zafón skriver på ett sånt sätt att jag nästan inte tänkte på det när jag läste. Det är en välskriven och spännande avslutande del. En riktigt bra bladvändare.

En önskan har jag, som vore pricken över och grädden på moset, om Jonas Karlsson som läser första delen, Vindens skugga, läste in den som ljudbok. Ja egentligen hela serien, men andra delen är redan inläst av en annan.

Jag tänker inte orda om handlingen, säger bara läs! Andarnas labyrint var en bok helt i min smak, minst lika bra som Vindens skugga som jag äskade. Har du serien oläst så lyckost!

Jag funderar på vad Carlos Ruiz Zafón kommer att ge sig på härnäst. Längtar allaredan efter nya fantastiska äventyr och hoppas att det kommer fler. Som tur är har jag någon bok kvar att läsa av författaren.

Månadens bästa bok: augusti

Jag samläste boken med Tant Augusta.

Betyg 5/5

De föregående böckerna (lästa) i serien:

Vindens skugga

Ängelns lek

Himlens fånge

Marr av Håkan Nesser

Marr är den tredje och sista berättelsen i Barins triangel av Håkan Nesser. Det händer inte så ofta att jag fortsätter nästan direkt med en till berättelse/bok av samma författare. Men Marr lyssnade jag på ganska tätt efter den andra berättelsen. Och det är jag glad över.

Den handlar om gymnasieläraren Marr som en morgon något försenad kommer till en lektion och när han öppnar dörren till klassrummet ser han sig själv stå i katedern och undervisa sin klass. En dubbelgångare har tagit över och steg för steg utestängs Marr från sitt eget liv. (från Håkan Nessers sida)

Marr är liksom Rein och Alois en kort och väldigt lagom berättelse. Den är suggestiv och obehaget kryper på en. Tanken på att bli utestängd från sitt liv pga en dubbelgångare…ruggigt! Det brukar ju sägas att alla har en dubbelgångare. I min ungdom fanns en person som många sa var min. Vi rörde oss på samma platser men kände inte varandra. En gång hade vi liknande kläder och färger….Nu var det inget speciellt kanske men minns att det kändes lite konstigt, och Håkan Nessers berättelse som är obehaglig fick mig att minnas den händelsen.

Jag tycker om berättelser som är mystiska och inte självklara och lite så tycker jag att det är i Barins triangel. Jag tyckte om alla tre berättelserna, Alois och Marr lite mer än Rein. Håkan Nesser läser ljudböckerna och det har varit en njutning att lyssna.

Betyg -4/5

 

Nuckan av Malin Lindroth

Jag blev nyfiken på Malin Lindroths bok när jag hörde att den skulle komma. Lyssnade på henne på Babel vilket var intressant liksom boken.

Nuckan är en kort lättläst text på knappt 120 sidor. I den skriver Lindroth om ensamhet som inte är självvald. Hon har levt ensam i nästan trettio år, är barnlös. Hon har förälskat sig många gånger men blivit bortvald.

Lindroth menar att ord som ”flata, bög, funkis, tant, bitch” har befriats från skammen och hon tycker att det är dags att reclaima ordet ”nucka”.

Lindroths bok väckte många tankar och funderingar. Jag hade gärna läst en liknande text i min ungdom då kändes det som att det inte fanns särskilt många såna här texter, om någon. Men nu äntligen så.

Det är inte helt lätt att skriva om den här boken kanske för att det blev en personlig läsning men så är det många gånger med riktigt bra och intressanta böcker. De berör på ett djupare plan.

Summan av kardemumman är det här en väldigt intressant och viktig bok tycker jag. En bok som alla borde läsa. Det är en modig text, rakt på, smärtsam men det finns en otrolig styrka i den, och mitt upp i alltihopa är den också lite rolig.

Jag funderade länge på om jag skulle betygsätta Malin Lindroths bok. På ett sätt kändes det konstigt att göra det. På ett annat plan inte. I skrivande stund sätter jag betyg: 4/5.

 

Alois av Håkan Nesser

Förra månaden lyssnade jag på den andra berättelsen i Barins triangel, Alois. Jag har tidigare lyssnat på den första, Rein. I skrivande stund har jag också lyssnat på den tredje, Marr, den återkommer jag till i annat inlägg.

I Alois får doktor Borgmann besök av Gisela Enn, en tystlåten kvinna i fyrtioårs åldern. Kvinnan berättar on en dröm som förföljer henne. I drömmen är hon nära att döda en man, men hon hinner inte utan vaknar alltid i tid. Doktor Borgmann blir alltmer fascinerad av den mystiska kvinnan och en dag besöker han henne i hennes bostad. Så småningom går den fasansfulla sanningen upp för doktor Borgmann (Håkan Nessers sida)

Jag tyckte om den första berättelsen Rein och Alois ännu mer. Alois är en gåtfull bok, mystisk och det är en bok som är i min smak. Jag gillar Håkan Nessers sätt att skriva. Mixen av olika ingredienser som ofta finns i böckerna.

Alois är också en lite obehaglig berättelse. Obehaglig på ett krypande sätt och det ökar allteftersom en läser eller lyssnar. Intrigen överraskade och likaså upplösningen. Det finns tankeväckande aspekter i berättelsen, moraliska. Alois är liksom Rein inte så lång utan ganska lagom. Håkan Nesser läser och det är en njutning att lyssna på författarens uppläsningar tycker jag.

Betyg -4/5

Leaving everything most loved av Jacqueline Winspear

Jag har läst den tionde delen i serien om Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear.

Det är 1933. En kvinna har hittats död, mördad, i en kanal i södra London. Då polisen inte har lyckats utreda, vänder sig kvinnans bror till Maisie Dobbs och ber om hjälp att hitta den skyldige. Innan Usha Pramal mördades bodde hon på en tillflykt för kvinnor från Indien, vars brittiska arbetsgivare hade slängt ut dem när deras tjänster inte behövdes. Utan pengar och långt hemifrån. Maisie Dobbs undersökningar visar att inget är som det verkar vara och snart sker ett mord till. En kvinna som hade information om Usha blir mördad innan Maisie hinner prata med henne.

Jag tycker om den här serien och brukar försöka läsa en bok om året. Och i juli läste jag den här. Det är intressant att följa Maisie Dobbs liv och i den här boken händer det en hel del. Maisie tar ett steg som jag är väldigt nyfiken på att se hur det utvecklas vilket förmodligen blir i nästa del. Livet förändrades också för Maisies pappa. Och så får hon ett ultimatum av James Compton, älskaren. Och även hennes assistent Billys och sekreteraren Sandras liv tar också lite nya vägar.

Den tionde delen var lättläst och det gick relativt snabbt att läsa den. Den är stark, var frustrerande att läsa om hur kvinnorna behandlades.

Det är också intressant och spännande läsning, mysig. Jag brukar kunna tröttna på serier då det lätt blir lite samma samma efter några böcker. Men i den här serien tycjer jag att det finns utveckling och förändring och Maisie Dobbs är en intressant karaktär som går lite sin egen väg under den här tiden.

Jag tycker att det här är en av de bästa delarna i serien, kanske säger jag det efter varje bok.., låt så vara.;) Jag ser fram mot att läsa nästa del i serien. En lista över böckerna om Maisie Dobbs, som uppdateras allteftersom Jacqueline Winspear kommit med nya delar, finns här.

Betyg -4/5

Träskkungens dotter av Karen Dionne

Jag blev nyfiken på Träskkungens dotter av Karen Dionne när den dök upp på jobbet. Den lät annorlunda och spännande och det brukar många gånger locka lite extra när en som jag läser mycket spänningslitteratur.

Den handlar om Helena som lever med man och barn i en småstad. En dag får hon veta att hennes pappa som kallas Träskkungen i media har rymt från högsäkerhetsfängelset där han sitter. Helena växte upp i träskmarkerna i Michigan och lärde sig bland annat att fiska och jaga av sin pappa. Modern hade hon inte mycket till övers för. Pappan såg hon upp till. Men det kom att ändras då hon tvingades inse sanningen – att modern kidnappats av fadern och tvingats till ett liv i träskmarkerna. Nu femton år senare med nytt namn, nytt liv och egen familj förstår Helena att fadern är på jakt efter henne. Och det är bara hon som kan stoppa honom.

Jag tyckte att Träskkungens dotter var väldigt spännande i början och hade höga förväntningar på att den skulle fortsätta vara det. Men den tappade farten och blev nästan lite trög att läsa efter ett tag. Jag vet inte om det berodde på mig eller boken. Kanske både och. Mot slutet tyckte jag att den tog sig och blev riktigt spännande igen.

Författaren har inspirerats av Dykkungens dotter av H.C. Andersen och citerar från den kursivt på flera ställen i boken. Den utgör en slags bakgrund till Träskkungens dotter. Jag störde mig inte direkt på det men tyckte inte det tillförde något speciellt. Jag tror att storyn hade fungerar minst lika bra utan den.

Intrigen i Träskkungens dotter är lite annorlunda mot annan spänningslitteratur som jag läst och det förhöjde läsupplevelsen. Det var inte direkt någon nagelbitande spänning men jag läser som sagt mycket deckare och thrillers och det gör sitt till.

Boken ska filmatiseras med Alicia Wikander i huvudrollen. Jag är lite tveksam till Wikander i rollen då jag har en annan bild av Helena. Och jag har inte riktigt förstått storheten med Wikander, men för fans kan det nog bli lyckat och vem vet kanske även för mig. För jag tror att Träskkungens dotter skulle kunna göra sig som film, om den blir bra gjord.

Betyg 3+/5