Stål av Silvia Avallone

Jag har läst Stål i Jorden runt läsningen som var den bok som jag valde att läsa nu i september på Lyrans Noblessers bokresa.

Det har varit intressant att läsa en bok av en italiensk författare (min första?). I boken får man möta ett annat Italien än det jag kände till. Det är baksidan och livet bortom Berlusconi, Prada och Michelangelo som skildras i Stål. Ett centralt tema är vänskapen mellan tonårsflickorna Anna och Francesca. De präglas, liksom de andra människorna som förekommer i berättelsen, av den miljö som de växer upp i. Mer än något annat vill de komma bort från föräldrarna och stålverket. Anna vill läsa vidare och bli domare eller politiker och Francesca drömmer om att jobba på tv eller bli modell.

Anna och Francesca har växt upp tillsammans och vill göra allt tillsammans, till och med dö tillsammans. De är på väg att ta steget in i vuxenvärlden och befinner sig i gränslandet mellan att vara barn och unga kvinnor med allt vad det kan innebära. Flickorna är utsatta för männens och pojkarnas blickar och möter omgivningens krav och förväntningar efter bästa förmåga. De spelar med i spelet, leker med och använder sina kroppar. Jag tycker att det är hemskt att Anna och Francesca är så utsatta. Det känns liksom i hela kroppen och särskilt berörd blir jag av Francescas väg i berättelsen, av våldet. Men vänskapen mellan flickorna är upplyftande och frigörande. Stål är en utvecklingsroman och kanske också en slags arbetarroman och det är en intressant och gripande debutroman som jag tyckte väldigt mycket om.

Kategori : Roman; Förlag : Natur och kultur; Sidor : 395

Boken finns på Adlibris och Bokus